Om nykonservativa 80-talister och slackerromantik

Krönika publicerad i Nöjesguiden.

Det finns inget tråkigare än nöjda människor. De längtar inte efter något, de söker inte med blicken på uteserveringarna, de vill bara gå på Sats och lyssna på Robyn och komma hem i tid till sina partners. Och de blir allt fler. På åtta år har antalet nygifta mellan 20 och 24 år ökat med nästan 25 procent,  visar statistik från Statistiska centralbyrån. Etnologer menar att ökningen av gifta under 25 år beror på att fler blivit måna om att ingå äktenskap innan de skaffar barn. Och nej, det var knappast Underbaraclara som startade denna nykonservativa trend. Mer sannolikt är den en reaktion på en eroderad välfärd och och ett nomadiskt vikariesamhälle som får äktenskapet att te sig som en trygg och ekonomiskt stabil liten kuvös. Nu när yrket inte längre ger oss en stabil identitet så försöker vi hitta andra sätt att skriva berättelsen om våra liv.  På sjuttiotalet betraktades bröllopet som en bortglömd gammal sed och vi flyttade ut till landet och försökte bo i kollektiv på någon folkhögskola för att komma nära andra. Nu gifter vi oss och köper en Moccamaster istället.

I det tidiga nittiotalet hann folk inte gifta sig före 35, de var ju upptagna med att åka till Asien och ta research chemicals . Då var det socialt accepterat att slacka tills långt över trettio. Idag anses det lite loligt och misslyckat att vara en planlös backpacker som inte stadgar sig. Då hinner man väl knappast självförverkliga sig, liksom. Jag minns en reklam jag såg på 90-talet som handlade om två ungdomar som satt pratade i telefon och försökte boka in en fika. De misslyckades eftersom båda planerade sina liv efter tv-tablån och inte ville missa några program.  Det var inte en särskilt tidlös tonårsskildring: idag är det pinsamt att se på tv.
På arbetsförmedlingens hemsida uppmanas man betrakta all tid som arbetstid och i arbetssökandet inkludera storytelling och marknadsföring av det personliga varumärket. Vi förväntas jobba hela tiden, inte genom att producera utan genom att vara tillgängliga och anställningsbara.

Det är kanske därför jag älskar slackerromantiken som gör sig påmind i en del filmer och låtar just nu. I Hur många lingon finns det i världen lyckas den obotligt egoistiska slackern Alex ta revansch med sin teatergrupp i New York, trots att han aldrig lyckats behålla ett jobb tidigare.
Det tråkiga är att slackandet genom årtusendena varit förbehållet män som haft en trygg kvinnlig admin någonstans i bakgrunden. Kvinnor har ansetts för ömtåliga för att leva lika nomadiskt som den manliga flanören som cirkulerat runt mellan barer och kvinnor. Därför älskar jag de framtidslösa kvinnorna i Birgitta Stenbergs Alla vilda och Bodil Malmstens Nästa som rör mig. De lever lika vårdslöst och arbetsskyggt som Charles Bukowski i Hollywood. Den nihilistiska Låna pengar med Rebecka & Fiona och Basutbudet befinner sig i ungefär samma tradition. Jag fattade ingenting i början, den lät som ett verk av 90-talister på designerdroger, jag kände mig rädd och gammal. Sedan blev jag överförtjust. Med sina odrägligt nonchalanta röster mässar de repetativt och tonlöst det planlösa hängandets lov.  Den skulle kunna betraktas som en minimalistisk men genial skildring av en samtid då sms-lånet har blivit den nya försäkringskassan och SL-kortet är ett lyxigt medlemskort som bara vissa människor har råd med.

Annonser

7 responses to “Om nykonservativa 80-talister och slackerromantik

  1. Gud, så bra. Det här är nog det vassaste jag har läst av dig någonsin, faktiskt. Kudos!

  2. slackerlivets framtidslöshet är den enda framtid jag kan tänka mig AIIGHT ❤

  3. Intresannt och välskriven tidsbild, tycker en som för länge sedan lämnat de här problem. Funderar på att bli slacker-pensionär.
    Men vad betyder loligt – jag kan förstås gissa men det var kul med en förklaring.

  4. Med ett sånt tema hade detta kunnat vara en menlös (om än träffsäker) livsstilskolumn men du lyckas mycket bättre än så – särskilt eftersom du har en precis lagom dos välbehövlig samhällsanalys. Hurra!

  5. att göra något på lol är att göra det på kul fast med mer sarkasm. loligt är det som är inbilskt, osjälvdistansierat och har stort ironiskt underhållningsvärde.

  6. Tack för förklaringen. Det hade jag inte kunnat gissa. Men nu vet jag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s