Tystnaden i en ny lägenhet

Krönika publicerad i Helsingborgs dagblad

Varje gång det låter i trapphuset så tror jag att någon är på väg hem till mig. Sedan kommer jag ihåg att jag bor ensam för första gången och att ingen ännu har lärt sig min adress.
Det tog mig tjugotre år innan jag vågade bo själv. Efter Ängelholm flydde jag snabbt in i den trygga tvåsamhetens kuvös och bodde på 24 kvadratmeter med samma person i två år.
Tvåsamheten är en trygg liten värld som man lätt blir lite institutionsskadad i. När han lämnade vår lägenhet för sista gången så skrek tystnaden mellan väggarna och avståndet mellan dem kändes enormt. Snabbt flydde jag till en ny stad och ett kollektiv där någon alltid var hemma. Det var där jag försiktigt började tycka om tystnaden när dörren slog igen och någon gick hemifrån.
Nu har jag bott en vecka i en ny stad och ett nytt kvarter som jag bara sett i lyxiga homestageade bostadsannonser förut. Bostadssituationen i den här staden är ungefär som på 1600-talet när man bodde åtta personer i ett rum. Alla smyger med att de bor svart och måste låtsas vara flickvän till någon för att få bo kvar. Jag hade bara med mig två Ikeakassar med grejer när jag flyttade in, beredd på några år av tvåmånaderskontrakt.
De första två dagarna här var mycket långa. Jag vaknade hela tiden på nätterna eftersom det verkar ljusna tidigare här. Ljuset var så vitt och starkt, det värkte i ögonen när jag försöker somna om. Jag sökte efter ljudet av någons sovljud ifrån rummet bredvid men väggarna var för isolerade. De jag känner var bortresta på en festival. Jag scrollade mig till sömns på twitter och bloggar där alla verkade göra roliga och spännande saker med varandra. Man blir så kantig när man är själv ett par dagar i en lägenhet, tankarna så bråkiga och högljudda och man blir så kladdigt angelägen.
Ibland tycker jag att det verkar som att uteliggarna i Stockholm för livligare samtal med sig själva än vad de gjorde i Göteborg, det är som om deras röster hörs högre och deras syner är mer verkliga. Eller så är det bara som att deras sjukhet blir så mycket mer framträdande i en stad där alla ser socialt hygieniska och representativa ut och verkar vara på väg någonstans.
Efter två dagar blev jag äntligen bjuden till något och gick dit. I den höga musiken hördes inte tankarna längre och jag löstes upp bland alla nya människor. Den kvällen insåg jag att nästan alla i Stockholm är inflyttade, ensamkommande flyktingar. I Göteborg står alla och maler på om Håkan och 90-talet med sina gymnasiekompisar med ansiktena vända inåt i små cirklar. Här letar alla efter någon.

Annonser

3 responses to “Tystnaden i en ny lägenhet

  1. Ja! Precis där är det ju, än en gång sätter du ord på en flyktig känsla och vips går den att prata om.

  2. Pingback: Just det | fredrikwass.se

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s