Lady Gaga och estetiseringen av freaket

Det fina med den slutkörda skivindustrin är att artister förstår vikten av det teatrala och extrema för att dra publik. Lady Gaga är väl symtomatisk med sina superkonceptuella kabaréer till konserter. Jag gillar att hon är utklädd till ett monster på nya skivan, att det förvridna, om än i fotoshoppad version , får ta plats. Jag tänker på gamla tiders freakshows där lytet blir en tillgång. Jag gillade Britneys Circus: på Cirkusen övergår omärkligt det praktfulla, förföriska i rena  missbildningar. Jag tänker på Kissie med alla sina bisarra operationer, någonstans kanske hon inte alls strävar efter att bli snyggare utan bara efter att bli helt onaturlig och overklig.

Tyvärr är det väl inflationen i det extrema som gett Gaga en backlash, när den senaste outfiten alltid är mer surrealistisk än den förra blir det extrema inte längre en överträdelse, det är svårt att överträffa en köttklänning.
Låtkvalitén är sämre på nya skivan än på de tidigare. Melodierna tappas bort i all ornamentik och det går lite för långsamt för att jag ska stanna kvar. Judas är ett av de få förlåtande dragen, ett annat är Government hooker. Kombinationen gregoriansk ödslig valkyriesång och kompakta maskinljud är kongenial. När den robotiserade centraleuropeiskt brutna bakgrundsrösten repetativt mässar Back up and turn aroundt – t-et på slutet är pikant! – tänker jag på lysrörsvita korridorer i en dystopisk myndighet, sjukhusvita hotellrum och beslutsamt inövade leenden.  Hans röst är precis lagom autotunat robotiserad, någonstans anar man att det finns en människa bakom maskinen, var upphör han och var börjar datorn?
Det som först låter som en smärtfri deal avslöjar sig som en sårig asymmetrisk kärleksrelation när hennes vädjande röst uppstår bakom den elektroniska järnridån. Hon kan spela vilken roll som helst för att få honom att stanna. Pengarna är bara ett alibi.
Som Jan Gradvall uttryckte det så låter det som ord från någon som inte har engelska som förstaspråk. Det är stolpiga, dansbandsenkla plattityder, så förlåtande välbekanta i sin kladdiga allmängiltighet. Ljudbilden är mörk och flimrande som klubbar dit man går för att inte ligga vaken och vänta på sms:et. Refrängen är inte särskilt effektiv, det är något annat som håller mig kvar. Kanske en dundrande melankoli och ett uppfläkt vädjande i samma skalor som Alejandro.