Behovet av det episka

Ur min litteratursida i Nöjesguiden.
Vi är trötta på verkligheten. De senaste tio åren har revanschistiska självbiografier om hur det ”verkligen gick till, egentligen!” dominerat den litterära scenen. Nu har vi tröttnat på egojäsande författares navelskådande 400-sidorstjat om någon middag för tjugo år sen då någon sade något förolämpade till författaren som den nu måste få upprättelse för. Personkulten bland svenska författare har exploderat i en ohämmad Stjärnorna på slottet-anda. Vår ledsnad på det personbundna har resulterat i en längtan efter något som är större än oss själva. Myterna fyller det behovet: där uppgår livsöden i ogripliga, dimslöjade myter som aldrig kan fångas med exakthet i en text. Kanske är vi besvikna på självbiografiernas anspråk på att skildra ”verkligheten” – i efterhand är den aldrig densamma för två personer som upplevt samma situation. Det är kanske meningslöst att försöka nagla fast den som en fjäril på en nål.

Religionshistorikern Mirca Eliade skriver i sin storslagna Myten om den eviga återkomsten om hur myter skapas i östeuropeiska byar, där en tragisk men vardaglig händelse på bara 40 år omvandlas till en magisk legend som återberättas fylld av övernaturliga idéer och förklaringar till varför saker händer. I en tid då vetenskap och förnumstiga berättelser i media ger oss alla svar så längtar vi kanske efter myter som inte gör anspråk på att förklara allt, som lämnar utrymme för spekulation. Tecknarna i nya seriemagasinet Utopi lyckas förnya myterna och väva in sina drömmar i dem på ett sätt som aldrig blir dammigt nostalgiskt. Serieformatet är kongenialt för skildrandet av myter: det öppnar en rymd för det som bara kanske har hänt, det som ruvar mellan glömska, dröm och handling, det som inte kan kapslas in i romanens formalin. Utopi känns precis så pionjärt och modigt som det gör anspråk på att vara. Karl Jonssons vackra serie Offret är en våldsam fornnordisk saga som inte fastnar i actionfilmsdramaturgi utan fångar en drömsk melankoli. Lina Neidestams mästerliga Huldran är ett utdrag ur hennes Maran som kommer i höst. Hennes suggestiva stil är både trolsk och oerhört cool. Hon lyckas skapa en så exakt avbildad verklighet att det magiska som plötsligt bryter in känns helt trovärdigt och naturligt. Sexscenerna mellan två vackra män är geniala: de exponerar mäns kroppar som om de vore pinuppor, jag är ovan att se dem med en så superobjektifierande blick. De fantiserar om en trolsk, vacker, mystifierad huldra som fnittrande springer iväg, men blir överraskade när hon kliver in som en verklig, otäck, ful och kåt gestalt helt utan rådjursögon. Det är vacker, intelligent och feministisk folktroporr.
Fabian Göranssons Blenda och Magnoliamysteriet är både charmig och mörk. Det är Utopis främsta förtjänst: att den aldrig känner sig fast i en förutsägbar form utan korsbefruktar stilar och drömmar i vackra ikonoklasmer.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s