Krönika publicerad i Helsingborgs dagblad
Jag ser reklamen för den nya The fast and the furious-filmen. Några män står och ser sura ut vid en bil och viftar lojt och ointresserat med maskingevär. Jag förstår ingenting. För mig är dylika actionfilmer som sådana där halvsurrealistiska drömmar helt utan kronologi och sammanhang. Jag försöker följa med i handlingen men hittar ingen. Några killar som ser milt lobotomerade ut skjuter på varandra och åker bil. Ibland går några tjejers underkroppar förbi bilen. Polisen kommer. De är i ett garage. Någon slags festlighet pågår. I många minuter kör de snabbt längs en motorväg och jagas av någon, kanske myndigheterna eller någon annan de inte gillar, det förklaras aldrig. Titeln är så uppgivet fantasilös, i de tidigare Fast and furious-filmerna ansträngde de sig iallafall för att vitsa till det med någon ordlek eller en kul underrubrik.
Jag har aldrig förstått vad som är så kul med fordon. För mig skulle det lika gärna kunna vara traktorer eller cyklar eller kanske en fritidsbåt, jag ser ingen skillnad. Jag gillar att åka tåg och skulle gärna se en film om livet på x2000. Min lillebror älskade en instruktionsfilm för värmepannan Värmebaronen när han var tre. Han tittade på den hela eftermiddagarna, gång på gång. Jag förstod aldrig vad som var så kul med den, det var bara stora maskiner med tryckreglage, ibland brummade de och en eld tändes. Är det kanske samma psykologiska mekanism bakom folks intresse för action? För mig är actionfilmer så obegripligt långsamma 0ch sömniga trots att det exploderar och brummar nästan varje sekund. Nuförtiden bortser de helt från fördelarna med dialog, intelligent handling och viss spänningsminimalism. Detta har ersatts med 20 minuter långa biljaktsscener och huvudpersoner som lika gärna kunde ha varit statister.
Annat var det förr. Jag och en kompis såg en gammal film från 60-talet som var jättebra. Den handlade om en man som bodde i en stuga i bergen och var tvungen att rädda en hund från en elak sheriff. I två timmar sitter de bara i den där stugan och väntar på anfallet. Ibland sticker han ut sitt gevär och spanar bistert mot de snöiga bergen. Det hände nästan aldrig något spännande. Jag gillar bisarrt etnocentriska guilty pleasuren Air force one med Harrison Ford också. Presidentens plan blir kapat av lömska ryska terrorister (det här var på 90-talet innan filmskurkarna började komma från mellanöstern). Turligt nog visar det sig att presidenten är gammal soldat och jättebra på att slåss och skjuta, ingen mesig förhandlingsvänlig pappersbyråkrat alltså, är undermeningen. I långa utdragna scener smyger han omkring i planet och kopplar ihop olika sladdar och överraskar folk bakifrån. Sedan sätter han någon kommunistisk usling i fängelse i Ryssland via telefon och säger olika storslagna saker om hur bra USA är. På slutet styr han planet själv i solnedgången och alla är tårögda över att han räddat landet och dotterns orörda heder från utlänningarna. Äsch, kanske är actionfilmsgillandet för irrationellt för att kunna skuldbeläggas, men jag tycker ändå att det var bättre förr.
Isabelle Ståhl - istället för sömn 