Göteborgs miserabla klubbliv

Krönika publicerad i Göteborgsposten.

I Göteborg behöver man aldrig bli gråtmilt nostalgisk över den tid som flytt. Tiden rör sig nämligen inte alls här. Klockan 0230 på Jazzhuset tänds ett sektigt ljus i klubbesökarnas ögon och långsamt börjar de börjar vagga fram och tillbaka hypnotiserade av en loj manlig dj som spelar samma gnälliga låtar av Broder Daniel och Håkan som han spelat varje fredag i tolv år. När man är i Göteborg kan man aldrig glömma att man är i Göteborg. You’ll never get out of Casablanca.

I början trodde jag att 90-talsfetischen på dansgolven var en nostalgisk, självdistansierad blinkning men nu förstår jag att den snarare beror på långt gången demens. När jag försökte ironisera över det reaktionära Håkanmaniska klubblivet för en kille på en fest så mässade han med återhållet, lobotomerat lugn att ”Vi vill ha det så här i Göteborg. Vi tycker om det. Vi är avslappnade och härliga.”

Ibland läser jag olika musikbloggar som beskriver den ”glädje och enkelhet” som finns i göteborgsk pop. Det är nästan alltid ”fyra bra killar som bryr sig om varandra”. Alltid dessa härliga killar som skriver musik om att de är på olika goa platser i Göteborg och röker cigg och hajpar varandras kreativitet och ryggdunkar varandra som tröst för att de aldrig kom någonstans. Där finns den ”oförstörda kärleken” mellan människor, enligt flera musikbloggare. På göteborgska eventinbjudningar på facebook står det alltid i beskrivningen att tillställningen är ”avslappnad och härlig” och inte försöker vara ”något den inte är” eller pretto. Pretto är i Göteborg synonymt med allt som är ambitiöst och vill pröva något nytt och annorlunda som inte kommer från 90-talet.

Det intressanta är hur lik denna konservativa indieretorik är argumentationen hos 1830-talets nationalistiska slavofiler i Ryssland. Slavofilerna hatade förändring, renässansen och utveckling och tyckte om medeltiden. All påverkan från väst innebar att de organiska, förtroliga, kärleksfulla banden mellan människor i Ryssland slets sönder, menade de. De ville inte ha något politiskt system utan föredrog att byäldsten skulle bestämma allt. Västvännen Petr Jakovlevitj Tjaadajev motsatte sig deras konservatism i en text där han föreslog att Ryssland borde bejaka utveckling och framtidstro. Redaktören som publicerade hans skrift deporterades till Ust-sysolsk. Förmodligen kommer det hända mig nu, jag hamnar väl i Hammarkullen.
Hursomhelst så var slavofilerna djupt färgade av sin ortodoxkristna tro. I deras liturgiska texter uttrycks ofta händelser som om det förflutna utspelar sig här och nu, i presens i stället för imperfekt. Deras teologi och statsfilosofi innebär ett försök att frysa historien, till skillnad från den protestantiska liturgin som har ett linjärt tidskoncept där man vill minnas heliga händelser snarare än att de ska vara evigt närvarande.

Denna inställning till tiden är även karaktäristisk för Göteborgs klubbliv, subkulturernas mausoleum. Det vill inte minnas 90-talet, det vill leva i det för alltid, i ett evigt nu. Lyssnarna vill inte att sångaren i det nya popbandet ska påminna lite om Håkan, han ska vara Håkan reinkarnerad, gudens eviga återkomst. Likt slavofilerna anser de sig värna om en autentisk, oförvrängd kärlek mellan människor och de framhåller den göteborgska popens rena enkelhet och ärlighet, dess avsaknad av konstlade poser och obehagliga inslag från världen utanför.
Visst är det synd att Göteborgs klubbliv består av slaskig fylleindie och 90-talslik. Men samtidigt tvingar det människor till handling. Svartklubbsfloran i utkanterna frodas kanske tack vare det kvävande innerstadsklimatet. En bekant frågade mig om jag ville spela häst i hennes performance, sådant gillar jag. När klubblivet blir för homogent, blir motattackerna desto kraftigare.

Annonser

9 responses to “Göteborgs miserabla klubbliv

  1. Åh, Isabelle du är så himla klok & smart & kreativ!

  2. Mycket träffsäkert! Fast det bör väl främst poängteras att det är indieklubbarna som är stillastående och inte klubbscenen som helhet (vilket jag fick intrycket, av rubriken att döma, att texten skulle handla om)? För nog finns det väl ett antal klubbar som inte är indieorienterade och som upplevs ”samtida” eller ”tänker framåt” (brist på bättre ord)?

  3. Mycket träffande! Som främling i götet är deportationen ständigt överhängande. Den klistriga göteborgsandan får inte kritiseras!

  4. Tja, du låter som nån som försöker lyfta sin status genom att ena dagen deklarera att ”det här måste man gilla, det definierar klubbsäsongen och är en Nödvändighet för oss urbana unga livsdesigners” etc – och ett halvår senare att appappapp, det där hörni får ni inte tycka om, är ni mossiga? Jamen det är ju sådant ni gör på Nöjesguiden (och som man gjorde på Jetsetjuntan, samma blåst stroppiga tonfall när de författade sina små Popmanifest i bästa FightClub-möter-Twisterella-tradition).

    Musik och musiktyckande/hypande som imagemässig fetisch, en ursäkt för att få spela domare och hajpa sig själv och sina mediakompisar – föremålet byts ut ett par tre gånger om året. Och helt ointressant.

  5. Elegansen: hm….vilka? helt ärlig undran.
    magnus: inte ett halvår senare, tolv år senare.

  6. Isabelle> ”Problemet” som du beskriver ovan känns – i alla fall hos mig – mest applicerbar på indieklubbar och inte klubblivet som helhet. Jag har egentligen inga bra klubbexempel att ge dig för jag har, i princip, slutat gå ut och dansa i GBG (vid blott 31 års ålder). Jag brukade mestadels gå på indieklubbar men känner mig för gammal när jag ser nya ansikten (i runt din ålder, för det mesta yngre) valsa loss till valfri sönderspelad 90-talslåt.

    Men när jag gick på, säg, valfri klubb som förespråkar elektronisk musik såsom t.ex. techno och dubstep, så känner jag inget sånt av det som du beskriver. Kanske beror det på att DJ:sen i dessa genrer lever i en annan tidsaxel, vad vet jag?

  7. elegansen: ja, jag gillar ju Röda sten och Nef vid välvalda tillfällen!

  8. flera goda poänger, även ifall håkans första soloskiva släpptes år 2000. finns la en del goa klubbar i götet så sett, men för hiphophipsters (i brist på bättre ord) äré oftast rätt dött. peace.

  9. Jag gillar ju fylleindie!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s