Evigt tills det tar slut

Min senaste krönika i Helsingborgs dagblad.

Det tog mig flera år att förstå vad slutscenen i Låt den rätte komma in egentligen implicerar. När vampyrflickan Eli räddar Oskar från att bli dränkt av de sadistiska klasskamraterna och de flyr tillsammans i en tågkupé mot ett liv tillsammans fjärran från Blackeberg så tänkte jag först att jag aldrig hade sett ett så perfekt slut. Men plötsligt slog det mig att Oskar ju efter en tid skulle bli precis som Håkan, den äldre man som tagit hand om Eli och dödat människor för att förse henne med blod sedan han varit en pojke i Oskars ålder. Elis och Oskars flykt är egentligen ett återvändande.

Jag önskar mig såklart inget annat slut på John Ajvide Lindqvists bok. Illusionen om våra relationers evighet är fin och mycket svår att slita sig från. Mars är en så ful månad i år, smutsgrå och brun. Här och var glänser den regnsvarta asfalten av neonskenet från reklampelare som marknadsför en ny dejtsajt som vill profitera på medlemmarnas otrohet. På deras hemsida står det att de är platsen för människor som saknar passion i sina monotona relationer och söker efter det lilla extra i livet.

Sajten försöker inte på något sätt utmana några rådande relationsnormer. Hellre än bryta upp en relation som är passionslös och tråkig ska man göra allt för att bevara den, som döda insekter i formalin. För att stå ut ska man försöka hitta genvägar till att gå bakom ryggen på partnern. Äktenskap och relationer är enligt sajten eviga och oföränderliga, tvåsamhetens evighetsnorm är en gemensam hallucination som inte får ifrågasättas och skilsmässor blir därför ett misslyckande. I DN läser jag att kärnfamiljen är hotad, att det blir allt vanligare med alternativa familjekonstellationer och att 70-talets fria syn på kärlek har gjort comeback i form av den trendiga relationsanarkin. Men egentligen är ingenting förändrat: vi klänger oss fast vid vår trötta idé om att en relation är misslyckad om den tar slut.

När man träffar någon ny så känns det alltid så extremt evigt, det är som att komma hem trots att man aldrig träffats förut, som att det aldrig skulle kunna gå över. Känslorna upplevs som så särskilda och unika, trots att de egentligen är något av det mest klyschiga man kan uppleva. Man tror att det är flykten från Blackeberg, men egentligen kommer man ju bara tillbaka. Det är kanske en nödvändig illusion. Saker kanske måste få kännas eviga tills de tar slut.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s