Språk man inte vill smittas av

Även Helsingborgs dagblads kulturdel frågade om jag ville bli krönikör för dem så nu är jag det. Första texten:

Det finns en facebookgrupp för folk som inte vill att man pratar andra språk än svenska offentligt eftersom de känner sig rädda då. Det måste vara en fasansfull upplevelse för dem att åka på semester. De vågar väl knappt gå utomhus av rädsla för att höra utlänningarna konspirera på sin lömska rotvälska. Tur för dem att det finns många semesterorter där man i princip aldrig riskerar att träffa några obehagliga människor från andra länder! Där kan de leva i trygga inhägnader där det bara bor svenskar och de slipper utsättas för främmande, otäcka kulturer. När jag kom till Skåne som blev jag livrädd för den obegripliga lightdanska som pratades där. Den lät som en amerikansk sydstatsdialekt. Jag längtade efter att ha en tolk och undertexter på de skånska tv-programmen för att få lära mig grunderna. Ingen i den nya världen tyckte om min korsbefruktade smålandsuppsaladialekt med en touch av något jag snappat upp från barnprogram dubbade på stockholmska. De i min nya klass slutade aldrig håna mina konstiga betoningar. När vi gick hem till dem så tittade deras föräldrar på mig som om jag vore en farlig invandrare. Det finns en sällsynt lokalpatriotism i Skåne. Vi hade en årlig skånsk temadag på mellanstadiet. Det var som i Nordkorea. I många månader övade vi flera timmar varje dag på små skådespel om skånska världsavgörande historiska händelser och skånskar. Vi sjöng låtar som handlade om allt bra som finns i Skåne, främst sprit, fet mat och ett obscent bra självförtroende. De var skrivna av den odrägligt självgode landsfadern Edvard Persson och hette saker som ”Vi klarar oss nog ändå”. Om någon retar sig på vårt språk så är det deras eget fel, sjunger Edvard med en sällsynt entusiastisk etnocentrism.
Jag anpassade mig tillslut till sederna i det nya landet och filade bort min kantiga uppländska. Men så fort jag umgicks med någon gammal vän från norr så föll jag tillbaka in i mitt gamla hemspråk. När man träffar någon man gillar kan man låna betoningar och ord som stannar kvar i ens system väldigt länge efteråt, långt efter att personen försvunnit ur ens liv. Någons röst kan finnas kvar som ett eko i ens språkmelodi. Det kan betraktas som ängsligt och poserande att härma dialekten hos de man umgås med, men egentligen är det så sympatiskt. Det finns något i våra hjärnor som heter spegelneuroner. De avger nervimpulser både när vi utför en viss handling och när vi ser en handling utföras av en annan individ. Neuronerna får oss att uppleva beteendet som utförs av en annan individ som om vi själva utförde det. Enligt ny forskning får spegelneuronerna språket att smitta på samma sätt som gäspningar och skratt.


Jag vill sjunga en visa i klaraste dur
ty den handlar om Skåne och slätter och djur.
Kan hända den retar en del
men i så fall är det deras eget fel.

Annonser

3 responses to “Språk man inte vill smittas av

  1. Varför existerar denna patriotism då? Jo, för att överallt i övriga landet blir skåningen imiterad på grund av sin dialekt. Vet inte hur många förfester jag har spenderat uppåt landet med samtalsämne ”dialekter”, där jag sågs som ett exotiskt inslag de andra kunde fnissa lite åt. Eller använda som exempel på vad som är ”fel” vid uttal av tja, kex. Sådär.

  2. patriotism som mottaktik mot folk som retas, tänkbart.

  3. Stor text! Helt sant att dialekter lätt smittar. Själv härmar jag gärna göteborgare när jag vill vara samförståndsmysig och skåningar när jag vill vara ironisk.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s