Dagsarkiv: mars 1, 2011

Stridsskrift mot Alex Schulmans och Petrarcas kvinnosyn


Recension ur min senaste litteratursida i Nöjesguiden av Alex Schulmans Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött.
Allt i den här boken är inte outhärdligt. Jag gillar verkligen betraktelserna av det filmiska i att sitta i en hotellbar och dricka sprit ensam. Schulman förklarar kristallklart hur det är på en stockholmsk nattklubb när man så gärna vill vara en betraktare istället för en del av den trögflytande gröt av ängsliga människor som rör sig på dansgolvet. Han vill vara hudlöst ärlig och försvarslös och jag tar den ambitionen på allvar. Problemet är att jag har så svårt att tycka synd om honom. Han verkar ha det rätt soft efter sin separation: han bor i någon andrahandslägenhet i centrala Stockholm, äter lyxiga middagar med medieklassen, går på roliga events och får ligga. Han får existentiella problem av att vara med i kändisversionen av Singing bee och bekymras över att rebrandingen inte har lyckats, är så rädd för att inte göra något viktigt, att inte bli tagen på allvar. Han har mindervärdeskomplex för att han betraktas som en kändisbloggare, men det är svårt att få medlidande med hans utanförskapskänslor. Han hade ju faktiskt Sveriges största blogg på sveriges största tidning, det är inte som att han slår underifrån direkt.  Detta omotiverade självömkande är en klassisk mediaskada.
Sedan blir det bara värre. När han träffar den underbara och fantastiska rådjurskvinnan Amanda Widell blir boken som en hysterisk Ronnie Sandahl-krönika eller en låt av Mauro Scocco. Amanda har vackra ögon men uppenbarligen ingen personlighet. ”Hon glimmar lika oåtkomligt som silvret hos pantlånaren.”  Vad hon svarar på hans trevande oneliners får man aldrig veta. Hon tittar på honom genom bakrutan på en taxi efter att han stammande försöker förklara vad han känner. När hon blir gravid sover hon nästan hela tiden och pratar därför ännu mindre.  Varför är han så nervös inför att prata med henne? Han skriver aldrig något om hur rolig och smart hon är, det är bara de där ögonen hela tiden.
Snälla, skona oss. Ulf Lundell och Petrarca ringde och ville ha tillbaks sin kvinnosyn. Den goda gamla traditionen att beskriva kvinnor som eteriska väsen som måste övertalas till att ligga grundlades av Dante och vidriga indiefilmen 500 days of summer och Schulman tar glatt emot stafettpinnen. Sedan är det så märkligt med den där pseudoöverklass-mediesvängen. De vill att allt ska se ut som i Brideshead revisited och det känns så stureplanigt, blodlöst och polerat. Jag förstår ingenting.

Laura is unreachable – the few physical descriptions are vague, almost impalpable as the love he pines for, and such is perhaps the power of his verse, which lives off the melodies it evokes against the fading, diaphanous image that is no more consistent than a ghost.
Ur wikiartikeln om Petrarcas Laura).

Jag  vill att när man är med mig så ska det vara som att gå med skoskav i motvind uppför en lerig uppförsbacke i snålblåst i november med en petflaska fylld med castillo de gredos på väg till ett disco.