Dagsarkiv: februari 14, 2011

”Bra skräck är lika svår att hitta som bra porr”

Min senaste litteratursida i Nöjesguiden:


Hunter

Intervju med Anders Fager, författare till skräckromanen Svenska kulter, aktuell i februari med boken Samlade svenska kulter.
Är det kusligt att sitta och skriva om blodskulter och monster hela dagarna?
Nej, det är faktiskt inte särskilt emotionellt. I efterhand kan jag fråga mig: var kommer allt det här ifrån, jag är ju en ganska sansad person? Jag hade en fin barndom. Så tänkte jag i efterhand om en av texterna som kommer i boken i vår, den är imponerande vedervärdig . Det är en lång härva som handlar om en kvinna som är gravid med någon slags reptil. Det kanske är en reaktion på att jag växte upp med ganska mycket dålig skräckfilm, skräckserietidningar och Dracula.
Jonas Thente hyllade din senaste roman och tyckte att den sa mycket om vår tid.
Jag ser inget politiskt med mina texter, däremot är det viktigt att beskriva en trovärdig och exakt verklighet för att få illusionen att hålla. Det är viktigt att ha en allmänläkare i sin stab som man kan ringa en fredagseftermiddag när han står och steker köttbullar till barnen medan man får honom att hålla en lång utläggning om förruttnelse. Vissa blir lite trötta på att vara bollplank.
Upplever du ofta de mörka stämningar som du skildrar i böckerna?
Nej, jag är ju en löjligt positiv människa. Jag är en glad skit som skriver om folk som äter upp varandra. Jag har ett ganska kliniskt förhållande till det jag skriver.
Vad är det läskigaste du läst? Eller sett på film?
Sånt som kommer ur Dagens nyheter. Jag kan inte föreställa mig något vedervärdigare än massvåldtäkterna i Kongo. The hurt locker och The descent var jätteotäcka också. Skräck som handlar om monster är ju egentligen en slags eskapism som man skriver med gott humör. Bra skräck är lika svår att hitta som bra porr.
Vilka är de otäckaste platserna du vet i Sverige?
När jag jobbade inom det militära besökte jag många obehagliga skjutfält i dåligt väder. Annars så är innerstan runt Mäster Samuelsgatan och Sveagatan lite av en dead zone på nätterna. Det känns som att vad som helst kan hända där, plötsligt kan det komma ett rådjur.

E. Jean Caroll – Hunter s Thompsons vilda och sällsamma leverne. Vertigo.
Som person var Hunter S Thompson ganska odräglig, en typisk machojournalist med sydstatskomplex. Hans mest kända bok Fear and loathing in las Vegas handlar om hans uppgörelse med hippierörelsen och dess desperata försök att fortsätta kontrastera mot konservatismen och supermaterialismen i ett USA vars drömmar sargats av Vietnamkriget. När jag läser den mycket fängslande och välskrivna nyutgivna biografin om honom inser jag att han med sin enormt måttlösa livshållning samtidigt kan anses vara en god förebild för unga kvinnor. Mycket bättre än exempelvis tjejtidningar och nykonservativa modebloggare som säger att man inte får dansa på bardisken eftersom det är vulgärt. De förklarar implicit att man bara får anspela på sex men aldrig vilja ha det. Tidningen Cosmopolitan skriver att jag måste bli mer mystisk och rådjursögd eftersom det är oattraktivt med  gränslösa kvinnor som avslöjar sina hemligheter. Trots att medvetenheten om kroppen är dödsviktig så får man aldrig låta den känna något. Rädslan är en plikt: världen är en potentiell våldtäktsman.  Jag avskyr det där  måttfulla, kliniskt rena lagomnjutandet, det som kräver internaliserandet av den andres blick och inte riskerar något.  Hunter S Thompson förkroppsligade antitesen till det med sin gränslösa nonchalans mot vad som är socialt hygieniskt. Han förde ett nästintill masochistiskt depraverat leverne med en kostcirkel bestående av LSD, cheeseburgare och gott vin. Han verkade snarare utgå från att det finns ett enormt överflöd av liv och krafter som måste förbrukas än en bristande reserv som måste konsumeras sparsamt.
Du ser inte ut som du, säger biografiförfattaren Jean Caroll till Hunter och han svarar: – Jag är inte den jag är.  Det är så härligt naturföraktande, så fjärran från alla självhjälpsböcker som lär en att ”hitta sig själv” och bygga ett statiskt, permanent jag som kan representera ett varumärke. De säger att det finns en ursprunglig natur som innan födseln är ren och autentisk men sedan tappas bort och måste återfinnas. Det där är en idé som fått en revival på senare år som jag ser hos författare som Helena Granström med sitt Det Barnsliga manifestet, där hon likt Montaigne och Rosseau när en dröm om ett ursprungligt jag, ett naturtillstånd som inte förstörts av teknisk utveckling, livets gång och kulturens smuts. Hon pratar föraktfullt om att man för att finna sig själv måste förlora sig själv, att det är ett steg i det förhatliga vuxenblivandet.  Thompson förlorar sig själv gång på gång på gång i sina excesser. Det gör inget, eftersom hans jag är ett ständigt deleuziskt blivande snarare än ett varande. Ärren är en del av hans ansiktsdrag.
Den franska filosofen och de Sade-kännaren Georges Bataille beskriver i Litteraturen och det onda hur essensen i Marquis de Sades verk är förintelsen och det rasande behovet av att förneka. Marquis de sade menade enligt Bataille att vi inte kan reducera den sexuella dragningskraften till något som enbart skulle vara förknippat med välbehag och sådant som är av godo: det finns i sexualiteten ett drag av oordning och måttlöshet, ”en känsla av att drunkna analog med den vi får när vi ser lik”. Hunter teoretiserade inte sin livsstil, men gjorde omedvetet den essensen till sin livsfilosofi. Han vill inte fånga dagen, han vill bara låta den strömma genom kroppen och sedan förgås.
Obs! Kan bara köpas här.