Naturvidrigt

Här kan man alltså se mig utagera en livstid av tjejtidningshat i TV4:s Kvällsöppet. De som skulle vara på min sida hoppade av så jag fick ensam slåss mot Vecko-Revyn, Amelia Adamo och Bingo Rimér. For the glory of the kings. Jag tänkte såhär:


Nåväl. Problemet med Vecko-Revyns utvik är inte att det är moraliskt fel med nakenhet utan kraven som tidningen ställer på kroppsmedvetande. De skrev en 9 sidor lång recension av sina kroppar i reportaget och uppställde automatiskt en måttstock för normalitet: de gjorde en distinktion mellan normala kroppar och kurviga.
De är precis som den dåliga tjejkompisen som alltid ger en komplimanger som åtföljs av underförstådda hot och förslag på förbättringar. Blicken ska böjas nedåt mot kroppen.

Män uppfostras inte till att prata om sina kroppar och hur härliga och stolta de känner sig över dem, vilket beror på att de inte förväntas sammankoppla sin identitet så starkt med dem. Jag tröttnade redan i fjortonårsåldern på allas tjat om att jag borde lära känna min kropp och vara medveten om den. Jag förstår verkligen om ätstörningar och att skära sig i armarna känns som en tilltalande taktik för många unga. Det kan säkert fungera som revolt mot alla som tjatar om hur viktigt det är att inte ha dåligt kroppssjälvförtroende eftersom killar tycker att det är osexigt.
Det finns något så kliniskt och blodlöst med den där nivealuktande naturligheten. Man ska träna på Sats men inte få för mycket muskler eftersom det ser onaturligt och okvinnligt ut, man ska ha ”sunda kurvor” men inte vara tjock. Jag förstår verkligen att det kan kännas som en revolt att ha osexiga sår på armarna och socialt ohygienska ätstörningar som gör alla obekväma.  Sårdesinficering bredvid glittret i necessären. Oräddheten för att hacka sitt system och bli något man ”inte är”, det onaturliga och övernaturliga. Skenet,  tjuvkopplandet, det ändamålsvidriga.
Jag rekommenderar starkt den senaste Hunter S Thompsonbiografin som jag pratade om i P1 häromveckan. Han är verkligen antitesen till all den där måttfullhets- och naturlighetskulten. Han verkar utgå från att det finns ett oändligt överflöd av liv istället för en begränsad mängd som man måste konsumera sparsamt, han bejakar glatt törsten efter utplåning. Han är närmast aggressiv i sina försök att förlora sitt jag.
Helena Granström skriver föraktfullt i sitt Det barnsliga manifestet om faran med att förlora sig själv, att barnet måste göra det för att bli vuxen. Jag tänker att om man helt negligerar tanken på ett urspungligt själv så försvinner problemet.
I Vecko-Revyn lär man sig att utgå från att upplevelser kan ta ifrån en något; värdighet, normalitet, jaget, kroppen. Det finns bara ett före och ett efter, inte ett under tiden. Har det hänt så är det kört. Tänk efter före, de kommer att ta din själ. Det fina med #prataomdet är att man började tala i termer av ett under tiden, att det kan vara möjligt att säga nej trots att man, eh, ”tackat ja”. Och att allt inte är över om man råkar ta ett obra beslut som man sedan ångrar.

Jag ❤ cyborgestetiken i Lady Gagas video Alejandro. Metropolis-dystopiskt, mörkt, maskinbefruktat, våldsamt, anemiskt.

Annonser

10 responses to “Naturvidrigt

  1. Sjukt bra inlägg! Håller helt med dig! Dessutom skarp diskursanalys av femininitetens kroppslighetsideal och maskulinitetens på något visickekroppslighet.
    Tips: Susan Bordo, feministisk filosof (?) som skrivit mycket om kropp.

  2. Bien. Kroppstjat är så jävla uttjatat. Och hade för mig att Hunter S bara var ett fyllo som pyntade sitt missbruk med filosofi, men kanske han hade någon högre tanke bakom (mer än högre rent kemiskt). Ska läsa den nu.

  3. Pingback: Tweets that mention Naturvidrigt | Isabelle Ståhl – istället för sömn -- Topsy.com

  4. Bra jobbat! Det med de kommer att ta din själ tror jag är viktigt. Den här posttraumatiska besudlingen som alltid tas för givet… Det saknas kanske kulturella och mentala verktyg för att vakna ånyo och se verkligheten?

    Här är ett citat ur ett brev från Allan Ginsberg till Jack Kerouac, skrivet 1945, som jag är besatt av just nu:

    I respond to my home, my society as you do, with ennui and enervation. You cry ”oh to be in some far city and feel the smothering pain of the unrecognized ego!” (Do you remember? We were self ultimate once.) But I do not wish to escape to myself, I wish to escape from myself. I wish to obliterate my consciousness and my knowledge of independent existence, my guilts, my secretiveness, what you would (perhaps unkindly) call my ”hypocrisy.” I am no child of nature, I am ugly and imperfect to myself, and I cannot through poetry or romantic visions exalt myself to symbolic glory. Lest you misunderstand me, I do not, or do not yet, own this difference to be an inferiority.

  5. ”Män uppfostras inte till att prata om sina kroppar och hur härliga och stolta de känner sig över dem, vilket beror på att de inte förväntas sammankoppla sin identitet så starkt med dem” – nej, vi kanske inte får det ingnuggat från tre års ålder, men nog är män från puberteten och uppåt mer kroppsfixerade och fåfänga idag än de var för femtio eller hundra år sen? Träningshallar, sportkultur, självbespeglande ”manlig skönhet” och ett ständigt ältande av ”är han, är jag snygg nog?” Och omvänt, en ständig närvaro av poserande och storkäftade män. Man kan nog säga att män har blivit mer utseendebesatta och mer ”brudiga” relativt det egna genuset, även om det ser annorlunda ut än hos tjejer. Inte minst gaykulturen driver ju på det där. För somliga framstår det som en befrielse men jag är tveksam, just som man håller jag med om att det många gånger är befriande att inte behöva trimma sin kropp och sitt ansikte i en timme innan man går ut eller så. Att det inte förväntas, inte tas för givet.

  6. Janko, det finns forskning på att heterosexuella kvinnor och homosexuella män är de grupper inom vilka flest har anorexia. Kanske kan det ha att göra med den manliga blicken? Att ständigt behöva behaga andra män med sitt utseende. Att göra om sin kropp till något inte man själv njuter av, utan den är till för någon annan.

    Min mening är inte att förringa dina reflektioner, utan att bredda ett resonemang om kroppsligheten i relation till femininitet och maskulinitet.

    Det här med att kroppen tas ifrån en själv, görs till för någon annan, det är det som är så jävla jobbigt med veckorevyngrejen. Att man ska vara naturlig, mittemellan, vara sunt smal med sunda kurvor OCH ha självförtroende – för att killar tycker att det motsatta är osexigt.

    Det har skett en ökad kroppsmedvetenhet hos män sedan 1980talet ca. Män ska vara macho men inte så macho att de kan förknippas med arbetarklassen, en man som blivit stor och stark för att han måste arbeta hårt.

    Det jag undrar är om du (och ni andra också förstås) tror att män bygger muskler och ökar sitt kroppsmedvetande för tjejer, eller för andra killar. För vem är kroppen till för?

  7. Bra jobbat i programmet i det massiva motståndet. Kvällsöppet kändes ju ganska oseriöst, vika ut Ronny *förinspelat garv* och argumentationen: -Är du nöjd med att ha gått ned i vikt, Birro? -Ja. -Mjaha, då är det kanske postivit att vara kroppsmedveten. Å Vecko-revyn, ba: Ronny du är sexig. Lika ihåligt som frihetsretoriken i USA.

  8. ”Det jag undrar är om du (och ni andra också förstås) tror att män bygger muskler och ökar sitt kroppsmedvetande för tjejer, eller för andra killar. För vem är kroppen till för?”
    Tror du killar tränar för andra killars skull?
    Hahah:-) Ni medelklasstejer är för mycket. Vilken värld lever ni i?
    Kan ni inte sluta utmåla er själva som offer? Kvinnor är minst lika kravfyllda som män. Ni fäller kommentarer och kastar blickar, och väljer partner på grund av utseende, (och andra faktorer också så klart).
    Alla män vet om detta, (ni kvinnor också). Ni gillar män med skägg, män med bred käke, långa män, hårfagra män, (varför finns det en industri för män med håravfall om ni kvinnor inte har krav?). Ni gillar män med jobb, som är självsäkra. Sen pratar ni om att män vill ha makt när ni blivit tillsammans med er drömman, brad pitt, snygg mångmiljonär med tusen kvinnor på kö. Fan vad löjliga ni är. Dessutom visar forskning att män med övervikt i större utsträckning lever ensamma än smala män. Varför gillar ni inte feta män?
    http://www.aftonbladet.se/wendela/relationer/article5096959.ab

  9. ” Jag förstår verkligen att det kan kännas som en revolt att ha osexiga sår på armarna och socialt ohygienska ätstörningar som gör alla obekväma. Sårdesinficering bredvid glittret i necessären.”

    Jävlar vad du satte fingret på det där, precis så var det för mig, jag har bara aldrig kunnat formulera det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s