Man kan inte vara ”idrottsnörd”!!!!

Visst är det förfärligt hur nördskapet har devalverats? Folk som är intresserade av löpning, hundar och mac kallar sig plötsligt för nördar.
Detta hände när nörden blev sexig och glasögon en accessoar som man (exempelvis jag) köpte på Bik Bok. Jag kanske är konservativ och autenticitetskultskadad men jag tycker att nördskap ska vara en trygg, vänlig identitetsskapare för de med socialt ohygieniska intressen.

Om man plötsligt kallar ett ovanligt stort intresse för en populär tv-serie för nördighet så gör man samtidigt nördighet till något oerhört brett. Detta implicerar också att begreppet åsyftar något accepterat och normalt. Hur ska det onormala och fula få plats i det ordet? Hur ska människor med verkligt ljusskygga intressen kunna få en egen, skyddande identitet? Varför ska folk som har socialt subventionerade hobbies som de kan skryta med i dagsljus få creds för att de är”nördiga”? Att prata om att man är nörd är att vilja framhäva det och samtidigt ursäkta sig lite för det. De verkliga nördar jag känner skulle aldrig prata om sig själva som nördar: de vill ju vara normala, men kan inte. De vill få hångla men är för socialt handikappade.

En av mina favoritskivor med Nighwish med ett estetiskt missfall till omslag, förmodligen designat av ett synskadat delfinpanflöjtsindianfan.

Jag har börjat simma varje dag: det är en ensam och lite manisk hobby som ofta går före annat. Jag skulle aldrig likna den vid nördighet. Folk imponeras av den och tycker att jag är normal och duktig och vuxen. Det är ett klädsamt attribut, det är en feature snarare än en bugg. Jag vet att det är larvigt romantiskt men jag vill tänka på nördighet som något man bara gör i rum utan fönster med ingen eller ett fåtal likar att anförtro sig åt. Något som skymtar förbi ibland men inte får plats i ens officiella identitet. Som när Peter Parker försöker vara normal och socialt anpassad och äter middag med sin släkt och de misstänksamt frågar var ärret på hans hand kommer från (en rest från ett slagsmål han var med i som Spiderman). Jag minns på gymnasiet. Killarna med gitarrer kallade sig för gitarrnördar. De fick tjejer, de hade kompisar, de fick ligga, till och med de som var ganska töntiga och fula.

När alla andra satt på amelie de montmartrekaféer och var klädsamt popnördiga tillsammans med sina vänner så låg jag hemma i soffan, tittade på eftermiddagsavsnitten av Star trek, översatte dödsmetalltexter, tittade på fanmade nightwishvideor i final fantasyversion och lärde mig massor om kyrkotonarter. Jag fick inte hångla. Mitt nördskap gav mig inga vänner, knappt ens på internet. Det blev ändå min enda tröst, det gjorde ensamheten till en tillgång. Den bekräftade det jag alltid trott: jag var jättekonstig. Det var just därför jag fick tillgång till en så stark och ljuv känsla av fullständigt uppgående och hemmahörande i musik och texter. Mitt officiella jag var otillräckligt, kantigt, besvärande, laglöst, fel. Som nörd var jag hemma, påläst, allierad med ansiktslösa. Jag kunde något, jag var något om än i fullständig isolation.
Det sade mig att jag var ämnad för något högre, förmodligen in the land of the glory of dragons and the emerald sword. (powermetaltexterna var väldigt inspirerande.)  Jag kunde aldrig bonda med svåra emonördkillar på konserter och få ett bekräftande svårmodigt leende tillbaka. Gitarr”nördarna” i skolan tittade äcklat eller skrämt på mig. Jag hade ingen att vara ensam tillsammans med.

I crossed the valleys the dust of midlands
to search for the third key to open the gates
Now I’m near the altar the secret inside
As legend told my beloved sun light the dragons eyes
On the way to the glory I’ll honour my sword
Fly to a dream
Far across the sea
All the burdens gone
Open the chest once more




Annonser

28 responses to “Man kan inte vara ”idrottsnörd”!!!!

  1. Fint skrivet 🙂 Känner igen mig sjukt mycket i din text fint som tusan 🙂 Skrev en dikt för några år sedan om just det där med att inte ha någon att vara ensam med. http://poeter.se/viewText.php?textId=450335

  2. Kanske för att dessa människor nu är ”geeks” och ”fanboys/fangirls” för att ta de engelska begreppen. Men även geekkultur är mainstream nuförtiden. Det som är underground nu är Chopin, Brahms och operett.

  3. Håller med! Att kalla sig för modenörd eller idrottsnörd har mycket lite med nördighet att göra egentligen. Det känns mer som man vill kokettera med hur insatt man är i socialt accepterade (tom avundade) områden.

    Själv kan jag visserligen sörja min totala onördighet och avundas de som verkligen kan gå upp i en hobby till hundra procent. Den tillhörigheten måste kännas trygg och skön.

  4. Samtidigt är det ju en usel och fientlig uppdelning! Finns det inte också ett litet element av att räcka ut handen i anammandet av nördordet? Och ett om inte helt frivilligt så inte heller helt rimligt ressentiment hos de egentliga nördarna? Jag tror inte den ensamma nörden är paradigmatisk; nördar bildar också kotterier med elitistiska & borttryckande tendenser. Mitt utanförskap på gymnasietiden framstår som ganska osympatiskt när jag tänker tillbaka. Jag kan föreställa mig nördbegreppets utvidgande som något som får folk att tänka mer på vad som egentligen skiljer dem åt. Men om djungeln fortfarande är djungeln så kommer väl nya begrepp att uppstå för att upprätthålla statusordningen och separationen.

  5. johan: ja.
    maria: precis!
    joel: fin dikt!!!
    mbrock, du har absolut en poäng. det jag vill är väl att det ska finnas något eget kvar. när de populära beskrev sig som nördar hade jag plötsligt inget kvar, hamnade i ett gränsland. och absolut finns det borttryckande tendenser, när jag var i tonåren fick jag höra av några superaspiga killar att jag var en geek hangaround, haha. det är väl problemet och fördelen, att man kan stänga ute folk när man har något som de aldrig kan nå.

  6. Jag är i bland lite av en loser i det datavetenskapliga lunchrummet för jag vet ingenting om scifi, inte ens Star Wars, och det enda gamla TV-spelet jag minns är typ Super Mario. 😀 Men på något sätt tror jag att gränslandet är sanningen! Annars kan vi ju börja kalla oss idrottare också – jag älskar sport, blir en hel del hoppa på studsmattan vid Järntorget!

  7. Fast jag tycker nog man kan vara idrottsnörd, men det har inget med utövande av idrott att göra. En typisk idrottsnörd, eller närmare bestämt tennisnörd, är ju Björn Hellberg! Han vet liksom allt om alla tennismatcher som någonsin spelats. Jag vet inte om han har spelat själv, men det känns lite irrelevant. ”Kalenderbitare” kallades det väl förr i tiden.

  8. Visst är det irriterande när begrepp man sympatiserar med driver iväg till att betyda något annat. Jag känner likadant för exempelvis hacker eller Martini. Men det är så språket fungerar, man får lära sig att leva med det. Idéerna finns kvar även om etiketterna flyttas omkring. Det är åtminstone vad jag intalar mig. Men helt oberoende är inte etiketterna och föremålen av varandra, det medges.

  9. Är det inte fråga om att vi har en språklig filt som är för kort för att täcka både fötterna och huvudet?

    Det fanns ett tomrum, en avsaknad av ord för att prata om intressen som är för stora och djuplodande för att ha praktisk nytta. När nörd-trenden avstigmatiserade nördbegreppet fick folk ett ord att annektera som satte fingret på en massa beteenden. Det är ett användbart ord, även med utanförskapsaspekten borttvättad. Huvudet frös, filten åkte upp.

    Du sätter fingret på vad det blev av fötterna. Nightwish-nörden har kanske ett moraliskt företräde till nörd-begreppet, men då behöver vi fundera på vad vi kallar det andra.

    Kommer att tänka på det här: http://www.greatwhitesnark.com/2010/03/25/difference-between-nerd-dork-and-geek-explained-in-a-venn-diagram/
    Kolla kommentarerna. Inte ens med engelskans fyra distinkta ord är det lätt att komma överens om vilka egenskaper som ligger i begreppen.

  10. (Ber om ursäkt för det extremt klumpiga bildspråket i formuleringen ”sätter fingret på vad det blev av fötterna”.)

  11. Jag uppskattar devalveringen av ordet, men så tillhör jag förstås gruppen som fått begreppet påtvingat mig (ofta utan att det lagts så stora negativa värderingar i det, skall sägas, men likväl ofrivilligt) och aldrig varit intresserad av att erövra det. Jag tyckte aldrig att jag var särskilt konstig. Jag hade någon form av social förmåga (inte fantastisk, inte usel), jag idrottade et cetera. Jag tillhörde bara (den ganska lilla) kategorin människor som när de var åtta kunde ha femhundrasidiga fantasyböcker med sig att läsa mellan matcherna på fotbollsturneringarna, och tillbringade när internet kom mycket av den tid jag inte läste åt att sitta på nätet och prata med andra om böckerna, vilket periodvis var mer givande än att umgås med personerna jag hade runt mig. Men det handlar om huruvida man själv byggt sin identitet på det eller om det varit en del av vad andra tillskrivit en.

    //JJ

  12. Amerikansk engelska har ju dessutom ”buff” för besatthet av socialt accepterade, klassiskt manliga intressen, som i t ex Civil War buff, Jazz buff.

    Jaja.

  13. Motsäger inget av det andra, men man ska inte glömma att många av dessa ord betydde något helt annat för inte särskilt länge sedan, och alltså redan har annekterats minst en gång. När filmen Passion in the Sun (1964) lanserades med alternativtiteln The Girl and the Geek var geek ett missfoster som uppträdde på cirkus. Dork lär ursprungligen ha betecknat det manliga könsorganet. Osv.

  14. Det finns ett bra alternativ till idrottsnörd nämligen sportfåne.
    Skillnaden mellan en gitarrnörd och en gitarrtönt är att den förre bygger gitarrer hemma i källaren och vet exakt vilken hållbarhet på strängarna som behövs medan gitarrtönten spelar låtar och namndroppar märken för att få hångla. Det saknas en bra översättning av engelskans phoney men kommer ihåg att jag i grundskolan använde tönt (pannbandstönt etc). Tönt blev därmed frikopplat ifrån det sociala utanförskapet medan nörd alltid har varit ett lite mer excentriskt intresse för något än vad jag har haft.

    Håller med om att en nörd rent intuitivt är någon som snarare faller än klättrar på den sociala stegen, fast nörderi handlar egentligen mer om dedikation än social status. Jag har alltid haft svårt för nördstämpeln, kallar snarare ett djupt intresse eller en diskussion för nördig än en person, men det finns säkert ett behov för vissa att kalla sig nördar.

    Bra scen ifrån American Splendor på temat: http://www.youtube.com/watch?v=IBv3TzH2jao

  15. ful och onormal

    jag ogillar att ordet nörd är något man använder för att kokettera med sin specialkunskap/hobbyexpertis, i stället för att skämmas.
    det verkar som att det fula och onormala bara får plats psykiatriska diagnoser numer (se användandet av ”aspie” och ”aspig”), och har man ingen får man nöja sig med att vara ful och onormal.

  16. david : intressant distinktion: intressen för det som har praktisk nytta och det som inte har det, som kanske bara har en estetisk funktion t ex.
    johan: jag förstår. för mig fanns det nästan en slags exaltering i uppgåendet i konstigheten. som vilken spännande självvald ny roll som helst.
    ful och onormal: du satte fingret på en viktig grej där!

  17. man kan inte ha ett nördigt intresse för idrott? Baseboll-nördarna då? Va? VA? VA??!

  18. Kanske dags att skrota termen då. Ord kommer och går. Men det sista du sa där, före citatet, det var vackert sagt, det håller!

  19. Den här artikeln lärde mig den japanska termen otaku. Kanske något att falla tillbaka på. Att använda en japansk term för sin kulturella identitet är väl otakuesque så det förslår.

  20. Nightwish, mitt favoritälsklingsband of all times. Du har bra smak. Jag såg dem live precis innan Tarja gick bort höll jag på att säga, innan bandet splittrades menade jag.

  21. Hur gick resan, från nörden och ensamheten till en kvinna i karriären – undrar jag. Gör sig historien påmind i den du är idag?

    Själv har jag sökt mig till ett uniformsyrke, antagligen som en produkt av det ensamma arvet. Att ha en titel, uniform, tillhörighet måste vara någon form av definitionsmässig motsats till ensamheten – även om det är en dimridå. Jaget löses upp i tillhörigheten, illusionen av gemenskap. Jag sluter upp bakom din åsikt – är man accepterad är man inte nörd.

  22. vackert formulerat, erik. jaget löses indeed upp i tillhörigheten. jag kan känna mig så desorienterad bland vänner, jag är så van vid tonårens solipsism, det sitter kvar i kroppen. när jag är förtrolig med människor som jag vet kommer att förstå, då behöver jag inte längre vara helt självtillräcklig, behöver inte skapa min egen värld. man förlorar samtidigt en stor del av sin autonomi när det händer.

  23. Jag uppskattar din kommentar, gör det svåra enkelt.

  24. Problemet är ju att det alltid finns någon som är utanför. Det finns (och fanns under min skoltid) folk som var för töntiga/konstiga för att ens hänga med nördarna. Att göra nörderi synonymt med utanförskap är att förminska kunskap och intresse till statusproblem, och implicit också att säga att nörden är utsatt pga sin status. Visst finns det många som känt utanförskap, och jag är glad att många av dem till slut finner en identitet. Men vad det har med nörderi att göra är jag inte säker på att jag förstår.

    Nördarnas rum är meritokratier i den mån att acceptans bygger på kunskap, men det är fortfarande en väldigt uteslutande gemenskap. Killen som är utstött datornörd för att sedan bli rockstar-programmerare är en skev bild av hur det fungerar i världen.

    Jag har en intuitivt väldigt snäv definition av nörd, men den handlar inte om typ av intresse utan djupet av det. T.ex. så är ju datornörderi numera ett väldigt hippt intresse. Jag vann status i högstadiet just pga det. Det gjorde inte tjejen som tränade bandy sex dagar i veckan och bara hade intresse av idrott. Hon var i folks ögon en mycket större nörd än jag. I mina med.

    Det är lätt att slå sig för bröstet och säga att JAG, jag är en äkta nörd – ni är bara posers. Men sanningen är att det finns folk som är både mer begåvade och mer utstötta än oss båda, som än idag känner utanförskap trots ökad nördacceptans. De kommer inte slå sig för bröstet eller vilja utesluta folk.

  25. Jag tror att du lägger ett för snävt spektra på innebörden av ”nörd”. En nörd är ju helt enkelt någon som snöat in sig på icke-mainstreamhobbys. Personen som inte bara spelar tv-spel, utan som samlar konsoller och klär sig i tröjor med tv-spelstryck – gärna i retrostil, men som inte är socialt handikappad för det. Eller musiknörden som samlar vinylskivor och är DJ, animenörden som cosplayar på fritiden eller till och med rollspelsfolket och lajvarna. I min mening så blandar du ihop ”nörd” med…”tönt”.

    Att nörda loss är väl att obsessa över något, och det kan ju vem som helst göra? Hur nördigt det är bedöms av de som denne omger sig med. Det är klart att det är nördigt att kunna räkna upp idel (för gemene man okända) namn och årtal på fotbollspersonligheter och händelser!

    Hursom, om du har chansen att svänga förbi Stockholm och klubben Syntax Error, antropologa loss lite där så kommer du se vad jag menar. ”Nörd” måste ha en bred definition, även om vissa besökare på riktigt är extra håriga, svettluktande, magväskbärande Napoleon Dynamites, så hittar man likväl ett stort klientel socialt anpassade nördar tillhörande olika subkulturer.

  26. Det har kommit att räknas som alltmera nördigt – i dålig mening nördigt – att sträva efter att formulera något intressant om vad som händer i en bok, ett musikstycke, en medial konfrontation. Att diskutera vad låten eller händelsen gör, dess struktur eller dess bilder, dess tilltal, coh att lita på att man hittar en intresserad publik; att fokusera på saken och se den från flera ingångar, snarare än att placera skribentens ego i förgrunden. Det förra är för ”duktigt” och hippa skribenter idag – har de allesammans läst Fight Club och tagit den som modell för sitt knattrande? – uttrycker sig hellre via uppvispade gräddbakelser till hyperboler av typen ”Med Clay Painted Indians står vi inför ett band som elegant upplösert den heteronormativa västernkulturen och rider ut på rockklubbarna med spända pilbågar för att ta skalpen av alla gråsprängda rockkritiker innan dessa hunnit titta upp från sina sönderlästa nummer av Rolling Stone. De sätter den nya standarden. Kom ihåg var du läste detta först!”

    Detta utrop (kalkerat på liknande luftpastejer i Nöjesguiden och på Jetsetjuntan) förutsätter naturligtvis att 95% av läsarna aldrig hört talas om bandet Clay Painted Indians (som i princip kan vara journalistens kompisar), inte heller de flesta kritiker. Texten säger givetvis ingenting om vad CPI gjort eller hur deras musik låter, och den t o m stoltserar med att inte ha något att säga om dessa ting. Mycket tidstypiskt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s