Dagsarkiv: januari 10, 2011

Man kan inte vara ”idrottsnörd”!!!!

Visst är det förfärligt hur nördskapet har devalverats? Folk som är intresserade av löpning, hundar och mac kallar sig plötsligt för nördar.
Detta hände när nörden blev sexig och glasögon en accessoar som man (exempelvis jag) köpte på Bik Bok. Jag kanske är konservativ och autenticitetskultskadad men jag tycker att nördskap ska vara en trygg, vänlig identitetsskapare för de med socialt ohygieniska intressen.

Om man plötsligt kallar ett ovanligt stort intresse för en populär tv-serie för nördighet så gör man samtidigt nördighet till något oerhört brett. Detta implicerar också att begreppet åsyftar något accepterat och normalt. Hur ska det onormala och fula få plats i det ordet? Hur ska människor med verkligt ljusskygga intressen kunna få en egen, skyddande identitet? Varför ska folk som har socialt subventionerade hobbies som de kan skryta med i dagsljus få creds för att de är”nördiga”? Att prata om att man är nörd är att vilja framhäva det och samtidigt ursäkta sig lite för det. De verkliga nördar jag känner skulle aldrig prata om sig själva som nördar: de vill ju vara normala, men kan inte. De vill få hångla men är för socialt handikappade.

En av mina favoritskivor med Nighwish med ett estetiskt missfall till omslag, förmodligen designat av ett synskadat delfinpanflöjtsindianfan.

Jag har börjat simma varje dag: det är en ensam och lite manisk hobby som ofta går före annat. Jag skulle aldrig likna den vid nördighet. Folk imponeras av den och tycker att jag är normal och duktig och vuxen. Det är ett klädsamt attribut, det är en feature snarare än en bugg. Jag vet att det är larvigt romantiskt men jag vill tänka på nördighet som något man bara gör i rum utan fönster med ingen eller ett fåtal likar att anförtro sig åt. Något som skymtar förbi ibland men inte får plats i ens officiella identitet. Som när Peter Parker försöker vara normal och socialt anpassad och äter middag med sin släkt och de misstänksamt frågar var ärret på hans hand kommer från (en rest från ett slagsmål han var med i som Spiderman). Jag minns på gymnasiet. Killarna med gitarrer kallade sig för gitarrnördar. De fick tjejer, de hade kompisar, de fick ligga, till och med de som var ganska töntiga och fula.

När alla andra satt på amelie de montmartrekaféer och var klädsamt popnördiga tillsammans med sina vänner så låg jag hemma i soffan, tittade på eftermiddagsavsnitten av Star trek, översatte dödsmetalltexter, tittade på fanmade nightwishvideor i final fantasyversion och lärde mig massor om kyrkotonarter. Jag fick inte hångla. Mitt nördskap gav mig inga vänner, knappt ens på internet. Det blev ändå min enda tröst, det gjorde ensamheten till en tillgång. Den bekräftade det jag alltid trott: jag var jättekonstig. Det var just därför jag fick tillgång till en så stark och ljuv känsla av fullständigt uppgående och hemmahörande i musik och texter. Mitt officiella jag var otillräckligt, kantigt, besvärande, laglöst, fel. Som nörd var jag hemma, påläst, allierad med ansiktslösa. Jag kunde något, jag var något om än i fullständig isolation.
Det sade mig att jag var ämnad för något högre, förmodligen in the land of the glory of dragons and the emerald sword. (powermetaltexterna var väldigt inspirerande.)  Jag kunde aldrig bonda med svåra emonördkillar på konserter och få ett bekräftande svårmodigt leende tillbaka. Gitarr”nördarna” i skolan tittade äcklat eller skrämt på mig. Jag hade ingen att vara ensam tillsammans med.

I crossed the valleys the dust of midlands
to search for the third key to open the gates
Now I’m near the altar the secret inside
As legend told my beloved sun light the dragons eyes
On the way to the glory I’ll honour my sword
Fly to a dream
Far across the sea
All the burdens gone
Open the chest once more