Mediamännen och den förlorade självdistansen

Många mediamän verkar betrakta sig själva ungefär som en blandning mellan Hemingway, Jan Guillou och  Batman. Och Jesus. Det är inte unikt för Julian Assange.  Ofta hör jag män hålla små miniföreläsningar om hur värdelöst och fult det är med bloggar, sociala medier, personligt skrivna krönikor och internet där ”VEM SOM HELST FÅR TYCKA VAD SOM HELST! TYP SMÅBARNSMAMMOR I METRO, FYYY!” Ja, jag ogillar också den snuttifierade journalistiken och känner mig bestulen på 45 sekunder av mitt liv varje gång jag har läst Metro, men jag tycker att det är sorgligt när folk lånar  Natalie Schutermans argumentation när de förklarar varför de inte gillar internet och bloggar: Det kan ju vara arbetslösa och outbildade, på nätet kan plötsligt vem som helst få en röst.

Folk verkar gilla att romantisera den gamla goda tidens karga manliga journalistik med Röda nejlikan-Tintin-info-Jesus-reportrar som med kylig distans rör sig genom krigszonerna och och aldrig skulle skriva personligt för att det är tjejigt. De vill ha sin superhjälte i fred från sexbrottsanklagelserna. De tycker att allt borde vara lite mer som innan 1808 då man inte löste några psykiska problem genom tramsiga blogginlägg utan genom hårt arbete, alkoholism och helst självmord. Idealet är någon slags sträv Hemingway som aldrig skriver om känslor utan bara beskriver vad som händer. Gäsp…alltså, jag försökte läsa honom, men det tar honom typ fem sidor att beskriva hur en sköldpadda kryper fram på en landsväg. Machojournalisterna föraktar bloggar för att de är för personbaserade men pratar trots detta bara om sig själva. Jag menar inte att detta nödvändigtvis måste vara könsspecifikt, men definitivt inte lika vanligt bland tjejer.  När man träffar nån kille så glömmer man ofta de minimikrav man vanligtvis har på människor och deras lyhördhet och självdistans. Jag träffade en mediaman som hade två självporträtt som han målat själv på väggarna. Det ena var ett inramat ansiktsporträtt med en svårmodig, hård men känslig min på hallväggen. På byrån bredvid sängen stod stod nummer två, en melodramatisk akvarell. Mediamän är inte ensamma om detta:  R Kelly har enligt uppgift en hel vardagsrumsvägg fylld med självporträtt. En annan mediaman jag träffade verkade betrakta sina artiklar som en större kulturskatt än dödahavsrullarna och beskrev sig själv som min idol, mejlade mig bara för att berätta när han var med på tv och om jag berättade något om mig själv så sa han ungefär ”jaså, det påminner mig om mig själv och när jag träffade min oerhört gode vän kulturministern, bla bla…” Och så gav han mig små visdomsord på vägen. ”…Isabelle, glöm inte att berömmelse förpliktar! bla bla….” osv. Ett porträtt av en naken tjej som han målat själv utgjorde tillsammans med ett foto av mamman lägenhetens enda kvinnliga inslag. När jag frågade varför 95% av böckerna i hans bokhylla var skrivna av män så sa han: ”det står väl massor av kvinnliga författare där! Mia Thörnblom och…öh…Mia Thörnblom!”

Hemingway

Update: En av mediamännen jag nämner ovan mejlade en rättelse. Han har fyra självporträtt på väggen, inte två.

Annonser

20 responses to “Mediamännen och den förlorade självdistansen

  1. Jag håller med dig till ungefär 99%, men hallå, så synd att ge upp Hemingway så fort! Han är ju en av de mest fantastiska på att skildra känslor just genom att beskriva händelseförlopp – testa ”Garden of Eden” så får du se. En av de mest känsloladdade böcker jag någonsin läst. Vad han sedan gjort för att inspirera självporträttsmännen säger jag ingenting om… 🙂

  2. Jag tror inte att det är typiskt för mediemän Uttrycket kanske, men inte fenomenet. Den störigaste typen av män jag träffar i mitt jobb (industri) är 70-talisterna som mellan raderna säger ”Kom här lilla gumman och sitt i farbrors knä så ska jag berätta för dig hur det fungerar där ute i världen” samtidigt som de kollar in ens bröst. Det verkar vara så tillfredsställande för dem att få berätta för en yngre tjej om hur saker och ting ÄR, har väl någon inre vision av hur den söta tjejen sitter tyst och tittar stjärnögt på dem timma efter timma.

    När jag träffar sådana käftar jag emot precis allt de säger, på ren princip. Det är barnsligt men jag kan inte låta bli.

  3. Mycket bra. Mycket mycket bra.

  4. Den som säger: ”VEM SOM HELST FÅR TYCKA VAD SOM HELST! TYP SMÅBARNSMAMMOR I METRO, FYYY!” och Natalie Schutermans som säger: ”Det kan ju vara arbetslösa och outbildade, på nätet kan plötsligt vem som helst få en röst” det är ju bara bevis på varför bloggar behöver finnas.

  5. nedväderingen av Bloggare kan bero på att de är rädda om sin egen status…….som skribenter

  6. yes asså, hemingway-bashing! <3! nu älskar jag dig ännu mer.
    det var f.ö. just det som fick mig att lolza sönder mig och älska charles bukowski.
    försöker citera ur minnet (shäkta pretantiösmen):

    "a week later I took a bus to New Orleans.
    somewhere along the way I bought a book by
    a famous guy called
    Hemingway.
    I couldn’t read it.
    the fucking guy couldn’t write!
    I tossed the book out the window."

  7. Alltså, det verkar vara någon med dig och tjocka gubbar i skägg…

  8. Isabelle: Word.

    Men det händer att jag läser Hemingway. Och Steinbeck.

  9. Jag är mycket mycket stolt över dig mitt barn.

  10. Åh åh – ja!!! ‘Mia Thörblom’ – säger väl allt egentligen. Vissa män kan snacka hur mkt genus de vill, men innan de kan nämna en kvinnlig författare (eller kvinna generellt bortsett sin mamma) som de genuint beundrar så har de bara fattat halva grejen…

  11. Åhh! Fantastiskt bra skrivet! Ja, Ja, Ja, JA, JAAAAAAAA!!!!

  12. hahaha. jag är typ kär i dig. på ett journalistiskt plan. det är allt jag ville säga. plus att du är makalös.

  13. Som om läsare inte har någon som helst förmåga till kritisk granskning och tillägg, allt ansvar läggs på skribenten. Den sortens ‘kritik’ mot bloggmediet är baserad inte bara på klass- och genusförakt utan också personkult, är obehagligt upphovsMANSfixerad, en väldigt daterad syn på text. I dessa mediamäns individualiserade världsbild finns inget rum för oorganiserade/organiska samarbeten. De tror att de kan dölja sitt medlemsskap i resten världen genom att hävda kontakt med ett fåtal noga utvalda förebilder, att de kan skriva sin egen skapelseberättelse korrekt och idealiserat samtidigt. De vet inte vad de missar.
    Du beskriver det så bra. 🙂

  14. anneli: hm, kanske när jag hinner. tycker det är så svårt med böcker som man efter 90 sidor fortfarande gäspar av…
    skrållan: nejvisst, det är verkligen inte unikt för medieklassen. när jag var yngre letade jag alltid efter förebilder, haha. det slutade jag med efter ett tag eftersom den sortens idealiserande nästan alltid leder till att man förminskar sig själv och passiviseras. att ta emot råd och lyssna på människor med erfarenhet är naturligtvis inte dåligt i sig, det är bara det att det så lätt övergår i att man börjar betvivla sin förmåga att fatta egna beslut och tänka själv. Det är farligt att fastna i ”men jag vet inte, jag är ju bara en ung bloggtjej, tihi”-fällan.
    katta: indeed.
    lolgren <3! jag gillar bukowskis avdramatiserande raljans.
    ella: skägg öht gör mig misstänksam. det är så "hej, jag är en trygg och pålitlig alla tiders popman!"
    lea: ja precis! "jag respekterar kvinnor, jag gillar ju min mamma!"
    isabel: ❤ ❤ tack!
    ballongfärd: ja, snyggt formulerat! som om kreativitet är något som magiskt uppstår i det stora geniet utan yttre input.

  15. Personligt, inte privat. Jag är helt ointrsserad av att skribenten håller in sitt eget privatliv framför och över ämnet, utom i just de fall där förbindelsen mellan ämnet och dess omgivning kräver det. Reportens eller kritikerns privata tillvaro är inte i sig intressant och ger sällan någon bra grund för ”litterära” utflykter. Tyvärr tror många murvlar idag att de är Bruce Chatwin, Anna Wintour eller Oscar Wilde – ”jag ska också skriva en roman!” – förr var det en illusion man visste att hålla kort.

  16. Hoppas du en dag inser i vilken grad du och andra snackekrönikörer står på Ulf Lundells axlar. Det här sättet att slänga fram släpigt berättade anekdoter och fylla texten med dem var Lundell vägröjare för, och slutet på den här bloggen är fullständigt lundellskt: både tonen och greppet att fälla in små scener som ska karikera ens motståndare, med en massa privata detaljer som skickar blinkningar mellan berättare och lyssnare, är Ulf Lundell: finns med på många håll i Jack till exempel. Och precis som hos Liundell är avsikten med stiliseringen att knyta ihop ett ‘vi’ mellan den som berättar och hans/hennes kompisar.

  17. ”En annan mediaman jag träffade verkade betrakta sina artiklar som en större kulturskatt än dödahavsrullarna och beskrev sig själv som min idol”

    Det där är definitivt och utan tvekan Johan Croneman.Fasen. Gillar honom ännu mindre nu. Kan inte någon sätta honom på plats lite…

  18. Skrattade när jag läste om självporträtt på väggarna då jag följt porträttören Zigge Holmgren på Post-Art och vet att män i alla yrkesgrupper gärna har ett porträtt av sig själ som kung eller i uniform på väggen till skillnad från kvinnor som av sina män får porträtt av sig själv i klänningar med spetsbeprydda dekoltage.

  19. Även Grace Coddington på Vogue har (i dokumentären ”The September Issue”) ett rum med gamla modellfoton av sig själv på väggarna, dessutom betydligt fler än fyra, det är snarare typ trettio inramade i stoit format. Och det skulle inte förvåna mig om Anna Wintour också har uppförstorade foton av sig själv hemma. Hon har dessutom sett till att hennes dotter har en komplett serie av mammas Voguenummer i bokhyllan.

    Jag tror *inte* att Guillou eller Josefsson gett sina barn några Keopspyramider av videokassetter med pappas gamla tv-program eller pärmar med gamla Fib/K

  20. Om inte den där mediemannen du påstår dig varit hemma hos heter E-type, är det där ljug. Eller ett stilistiskt grepp. Swing and a miss i vilket fall.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s