Om oerhört fånig reklam

Åh, skamsköljningarna. Det här är nog det värsta jag hört sedan Fredagsmys-låten. Det är så poserande, tillgjort, tramsigt, säljigt och dessutom ett typexempel på reklam som underskattar sin målgrupp. Eller riktar de sig kanske till fyraåringar snarare än medvetna hipsters mellan tjugo och trettio? Man ser den illa dolda bottenlösa ångesten i de stackars inhyrda musikernas ögon.  Jag antar att de ska föreställa något slags härligt, avslappnat Möllan-undergroundkällarband som ska få folk att förstå hur coolt det är med kollektivtrafik.  Att det är en livsstil. Totally förtingligande. Jag har skrivit om Möllan-exotismen tidigare. Tyvärr blir det ofta oerhört ocoolt när pr-firmor försöker få något att framstå som ungdomligt subkulturellt och hippt. Jag tänker på Telias senaste Halebop-reklam som även den försöker använda sig av något slags avslappnat down with the kids-språk men bara ser ut som ett missfall från macmännens brainstormingmöte. Hemligheten med marknadsföring som riktar sig till unga är att man måste få produkten att framstå som något svårtillgängligt och lite hemligt som bara råkar blixtra förbi i mottagarens värld. Något som katalyserar mentala bilder av en plats som bara utvalda får tillträda.  Allt går att googla idag, det är svårt få något att verka otillgängligt och vip-igt. (Ordet vip är för övrigt så sönderanvänt i facebook-inbjudningarna att jag blir helt matt).  Effektiv reklam får en att längta. Likt bra konst så verkar den inte rikta sig till någon speciell, den tjatar inte, den är inte pedagogisk: ändå träffar den en rakt i hjärttrakten. Som Sony-reklamen med Jose Gonzales-låten. Bra reklam plockar upp ord, musik och kläder från filmer innan de har blivit avmystifierade och definierade av masskulturen, den får en att undra: vem pratar sådär? Var kommer det ifrån? Varför är jag inte en del av det? Den är som de coola tjejerna på gymnasiet var, de som inte frågade om man ville följa med, de som man inte kunde bli som hur mycket man än försökte. Jag minns när jag såg ett par Buddy Holly-nördglasögon från Ray-ban flimra förbi i någon film för flera år sedan och älskade det, jag blev frustrerad och ville veta var de kom från. Nu känns nörden devalverad och uttjatad. För att få kalla sig nörd räcker det med att ha en hobby. Typ tv-serier. Kanske är det internets fel att övergången från subkultur till mainstream verkar gå mycket snabbare idag än för tio år sedan. Allt är decentraliserat och avförtrollat.