Varför kräver jag mer av tjejer?

En kille förklarar något fullständigt självklart om parallellerna mellan det tidiga nittiotalets politiska läge och nuets, en standardåsikt utan analys som jag har hört en miljon gånger förut men som han verkar tro att han är först med. Han avbryter mig flera gånger när jag försöker ge kommentarer. Till slut så nickar jag bara intresserat och hummar bekräftande för att han ska känna sig bekväm. Om han hade varit tjej hade jag nog sett kritisk ut och ifrågasatt hennes utsago.  Ända sedan mellanstadiet så har jag  tävlat med kvinnor. Om min bästa vän byggde högre korthus än jag eller ritade snyggare höstlöv så grät jag ymnigt när jag kom hem från skolan. Det blev bara värre med åldern och när någon tjejbekant fick en text publicerad eller fick beröm för sin humor så svartnade det i mig. Med killar var det inte alls samma sak, deras framgångar besvärade mig inte. Jag har jobbat bort en del av det där, men jag blir rädd när jag märker hur mycket högre krav jag ställer på kvinnor än på män. Om jag pratar med en kille så kan jag ha överseende med att han är milt egocentrisk, självdistanslös, pratar för mycket om sig själv, håller miniföreläsningar, är oempatisk och inte förstår humor. Jag kan komma på olika fantasifulla ursäkter för hans beteende: ”Äsch, men det är bara för att han är kille. Han har ingen kontakt med sitt känsloliv. Han är inte lika sensitiv som jag, han har helt enkelt inte förmågan att läsa av signaler och omvandla dem till användbar data. Det beror på hans uppväxt, han fick aldrig lära sig att vara lyhörd!”

Ett beteende som jag noterat hos många män är att de förväntar sig att man ska bli fullkomligt till sig av förtjusning om de ger en komplimanger. De betraktar sig själva som allsmäktiga uttolkare av världens inre beskaffenhet. Och sedan blir de förvånade eller till och med sura när man inte skuttar av glädje när de deklamerar någon fullständig självklarhet som att man är snygg, smart eller rolig. Som om man behövde en extern manlig källa för att kunna definiera sig! Den där självgoda synen på sig själv som domare, bärare och givare av värde skulle jag aldrig acceptera hos kvinnor. När jag pratar med en tjej har jag inte alls samma överseende om hon är egoistisk eller förutsägbar eller mindre intelligent eller humorlös. Vad beror det på? Är det kanske för att man alltid tävlar med tjejer om utrymme och därför strävar efter att känna sig överlägsen dem och letar efter bevis på att man är det? Väldigt ofta när man ser en paneldebatt eller en kursbok eller ett band så är andelen tjejer max 25%. För att inte bli sedd som billigt inkvoterat kvinnligt alibi så stressas man till att vara dubbelt så bra som männen. När man pratar med en tjej så vet man att hon tävlar om utrymme med en. Kanske så är det därför som jag ofta känner mig mer avslappnad när jag umgås med bara killar. Även om de är roligare och smartare än jag ibland så vet jag att jag aldrig kommer att behöva tävla med dem om jobb och utrymme på samma sätt som om de hade varit kvinnor.  Jag jämför mig alltid så hemskt mycket mer med kvinnor, utseendemässigt och i intelligens och charm och humor. Jag skäms för hur jag älskar att vara den enda tjejen i gänget, jag känner mig nästan aldrig tillkortakommande då. Om jag inte är lika smart eller rolig som de andra i gruppen så kan jag skylla det på att vi är olika i grunden. De är den Andre och jag kommer aldrig behöva konkurrera med dem. Om de springer snabbare beror det på deras väsenskillda fysionomi, om de kan mer om data eller det politiska läget i något afrikanskt land så beror det bara på att de uppfostrades till det. Det är inte mitt fel. Jag vill inte tävla med tjejer om killars godkännande. Jag älskar  slutet av Legally Blonde då fienderna Elle och Vivian försonas när Vivian avslöjar hur svinig hennes pojkvän Warner är, han som Elle fortfarande är kär i. Elle slutar att tråna efter honom och allierar sig istället med Vivian mot hans självbelåtenhet. De slutar att idealisera honom som en upphöjd skapare av värde och dematerialiserar hans inbillade auktoritet. De tar sig makten att definiera sig själva. Det är så viktigt att komma ihåg det där ibland. Bara för att jag är lite kär i honom så äger han ingen gudomlig makt att bedöma och bekräfta mitt  och alltings värde. Han har inget som jag inte har. Det är bara en kille. Men åh, vad svårt det är ibland, vad kärlek är sveket mot könet.

Annonser

16 responses to “Varför kräver jag mer av tjejer?

  1. Känner igen mig. Du formulerar och analyserar både skarpt och underhållande. Alltid lika kul att läsa dig.

  2. ja men precis. du satte ord på den där ordlösa ångesten jag haft hela helgen.

  3. Skitbra och modigt! Puss.

  4. Du skriver bra, men kanske borde försöka bli lite bättre på styckesindelning?

  5. Liv Strömqvist sätter fingret på mycket i sin senaste bok om kärlek; behovet bland många kvinnor att bekräfta sig själva genom en man till exempel. ”I Anneli”-karaktären Joel och Annelis kommunikation med varandra är också en bra parodi på något otroligt störigt som i verkligheten existerar i var och varannan relation mellan både tjej- och killkompisar men också i förhållanden. (Mannen ska bekräftas, uppmuntras, lyssnas på, ha kontroll).
    Det är härligt med spot-on-analyser som de jag nämnt, och din text. Man behöver få känna igen sig i andras upplevelser för att fatta att det man själv tycker känns konstigt faktiskt är på riktigt.

  6. Pingback: Nerd Life Deluxe B-L-O to tha double G » Blog Archive » En bro-code-rant

  7. Haha, är Vermon en kille? Styckena är ju alldeles lagom långa och fiffigt avdelade med bilder. Men i så fall blir ju kommentarerna en intressant motsägelse till texten: alla tjejer berömmer, killen kritiserar.

  8. Ah, shit, jag känner igen mig så. Har sedan mellanstadiet undvikit Det Kvinnliga Könet och bara umgåtts med killar, och det var ett tag sedan nu, som jag insåg att det är ett rätt dumt och fånigt beteende som grundar sig på orsaker som du nämner: framför allt den här upplevelsen av obönhörlig konkurrens när man stöter ihop med en annan tjej som OCKSÅ och intelligent, vältalig, snygg och rolig. Det är som att det inte finns plats för två stycken sådana. När jag läste Cat’s Eye av Margaret Atwood för några år sedan slogs jag av en likhet i hur protagonisten väljer att lägga all skuld för allt negativt hon upplever på kvinnorna, medan läsaren leds att förstå att det är männen som – genom de mer eller mindre tydliga patriarkala maktstrukturerna – är urkällan till förtrycket. Boktips.

  9. Den här texten är en spegling av det liv jag hittills levt. Jag har alltid haft så mycket lättare att umgås med och relatera till killar än tjejer. Det var bara roligt att tävla i matte med klassen två smartaste killar på högstadiet, men när jag i gymnasiet kom till en högpresterande klass med 80% tjejer blev det tungt. Ångesten visste liksom inga gränser.

    Ja åh, det är så viktigt att inte låta sig definieras av någon annan, vare sig det är en man eller en kvinna.

  10. ”Det är synd om människorna men det är mest synd om mig, som är så snabb och smart och måste stå ut med en massa tröga killar utan självinsikt”. Bekväm självbild, va? Nej, det är *inte* könsspecifikt att känna att somliga i omgivningen inte lyssnar och att alla tycks ha snackat sig samman innan man kom in i rummet.

  11. K’änns f ö som att du delar ut med ena handen och tar tillbaka samma poäng med den andra: du anklagar män in toto (i stort sett, för den irriterande killen i början är ju ingen puckad stalker som har hoppat på dig från ingenstns, han är rimligen någon som rör sig i samma kretsar som du, som du har valt att vara tillgänglig för…) för att vara dumma hösäckar utan självinsikt och utan något fint känsloliv, men du njuter samtidigt av att vara utvald av just denna flock av män, i synnerhet när det inte är någon annan kvinna med förstås. Dom får gärna ha kackigt omdöme bara dom väljer mig, ungefär.

  12. Jag alternerar Jonnas kommentar en aning,
    du satte ord på den där ordlösa ångesten jag haft hela LIVET.

    Jag har på senare tid verkligen börjat uppmärksamma den här sjukliga jämföringen som pågår hela tiden, alla dagar, men jag jämför mig endast med andra kvinnor! Det måste få ett slut.

  13. Vem har målat bilden med flickan, bebisen, mattan och alla sakerna? Old school men fan så bra motiv! Får se om jag kommer ihåg att kolla om du svarar aja ha en fin dag

  14. Pingback: Bloggtips #20: Isabelle Ståhl « Linna Johansson

  15. Fan vad bra

  16. Pingback: När kvinnor görs till sitt hår eller sminkade ansikte är det ingen som klagar! |

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s