Dagsarkiv: oktober 24, 2010

Varför kräver jag mer av tjejer?

En kille förklarar något fullständigt självklart om parallellerna mellan det tidiga nittiotalets politiska läge och nuets, en standardåsikt utan analys som jag har hört en miljon gånger förut men som han verkar tro att han är först med. Han avbryter mig flera gånger när jag försöker ge kommentarer. Till slut så nickar jag bara intresserat och hummar bekräftande för att han ska känna sig bekväm. Om han hade varit tjej hade jag nog sett kritisk ut och ifrågasatt hennes utsago.  Ända sedan mellanstadiet så har jag  tävlat med kvinnor. Om min bästa vän byggde högre korthus än jag eller ritade snyggare höstlöv så grät jag ymnigt när jag kom hem från skolan. Det blev bara värre med åldern och när någon tjejbekant fick en text publicerad eller fick beröm för sin humor så svartnade det i mig. Med killar var det inte alls samma sak, deras framgångar besvärade mig inte. Jag har jobbat bort en del av det där, men jag blir rädd när jag märker hur mycket högre krav jag ställer på kvinnor än på män. Om jag pratar med en kille så kan jag ha överseende med att han är milt egocentrisk, självdistanslös, pratar för mycket om sig själv, håller miniföreläsningar, är oempatisk och inte förstår humor. Jag kan komma på olika fantasifulla ursäkter för hans beteende: ”Äsch, men det är bara för att han är kille. Han har ingen kontakt med sitt känsloliv. Han är inte lika sensitiv som jag, han har helt enkelt inte förmågan att läsa av signaler och omvandla dem till användbar data. Det beror på hans uppväxt, han fick aldrig lära sig att vara lyhörd!”

Ett beteende som jag noterat hos många män är att de förväntar sig att man ska bli fullkomligt till sig av förtjusning om de ger en komplimanger. De betraktar sig själva som allsmäktiga uttolkare av världens inre beskaffenhet. Och sedan blir de förvånade eller till och med sura när man inte skuttar av glädje när de deklamerar någon fullständig självklarhet som att man är snygg, smart eller rolig. Som om man behövde en extern manlig källa för att kunna definiera sig! Den där självgoda synen på sig själv som domare, bärare och givare av värde skulle jag aldrig acceptera hos kvinnor. När jag pratar med en tjej har jag inte alls samma överseende om hon är egoistisk eller förutsägbar eller mindre intelligent eller humorlös. Vad beror det på? Är det kanske för att man alltid tävlar med tjejer om utrymme och därför strävar efter att känna sig överlägsen dem och letar efter bevis på att man är det? Väldigt ofta när man ser en paneldebatt eller en kursbok eller ett band så är andelen tjejer max 25%. För att inte bli sedd som billigt inkvoterat kvinnligt alibi så stressas man till att vara dubbelt så bra som männen. När man pratar med en tjej så vet man att hon tävlar om utrymme med en. Kanske så är det därför som jag ofta känner mig mer avslappnad när jag umgås med bara killar. Även om de är roligare och smartare än jag ibland så vet jag att jag aldrig kommer att behöva tävla med dem om jobb och utrymme på samma sätt som om de hade varit kvinnor.  Jag jämför mig alltid så hemskt mycket mer med kvinnor, utseendemässigt och i intelligens och charm och humor. Jag skäms för hur jag älskar att vara den enda tjejen i gänget, jag känner mig nästan aldrig tillkortakommande då. Om jag inte är lika smart eller rolig som de andra i gruppen så kan jag skylla det på att vi är olika i grunden. De är den Andre och jag kommer aldrig behöva konkurrera med dem. Om de springer snabbare beror det på deras väsenskillda fysionomi, om de kan mer om data eller det politiska läget i något afrikanskt land så beror det bara på att de uppfostrades till det. Det är inte mitt fel. Jag vill inte tävla med tjejer om killars godkännande. Jag älskar  slutet av Legally Blonde då fienderna Elle och Vivian försonas när Vivian avslöjar hur svinig hennes pojkvän Warner är, han som Elle fortfarande är kär i. Elle slutar att tråna efter honom och allierar sig istället med Vivian mot hans självbelåtenhet. De slutar att idealisera honom som en upphöjd skapare av värde och dematerialiserar hans inbillade auktoritet. De tar sig makten att definiera sig själva. Det är så viktigt att komma ihåg det där ibland. Bara för att jag är lite kär i honom så äger han ingen gudomlig makt att bedöma och bekräfta mitt  och alltings värde. Han har inget som jag inte har. Det är bara en kille. Men åh, vad svårt det är ibland, vad kärlek är sveket mot könet.