Efteråt, innan allt börjar


Det har redan gått ett år. Jag minns höstnätterna i bunkern i de isotropiska datorskärmarnas vita ljus, bokmässan, musiken, tågen mellan städerna och de uppflammande samhörigheterna och jobbmötenas kliniska leenden. Jag blev full jämt, inte för att slippa känna utan för att hinna göra det medan hösten gick i x2000 mot sin nödvändiga kraschlandning.  Det senaste halvåret har varit något slags undantagstillstånd som började i en yrvaken övergiven vinter. Jag har drivit runt i de postapokalyptiska kvarlämningarna och blinkat förvirrat åt det återvändande ljuset.
Den här hösten börjar i en helt annan stad, i en annan skola, i ett litet rum i en förort som jag inte kände till för ett halvår sedan. Min umgängeskrets är en annan, min dygnsrytm är omkullkastad, min kropp reagerar inte på samma namn eller ansikten som för ett år sedan.
Livet är ommöblerat och allt är utbytt, hemvägen, portkoden, favoritmänniskorna, horisonten. Ibland vaknar jag till tidigt på morgonen och famlar i de kortslutna synapsernas mörker, var är jag? Och vem?
Biskopsgården känns fortfarande obekant men det främmande har blivit ett tryggt vanetillstånd, en frusen rörlighet. Det ovana har blivit hemtamt. Enligt Parmenides existerar ingen rörelse, ingen förändring, inga gårdagar och inga tomrum, endast ett tätt, stumt nu. Jag har distans till allt i mina nya kvarter. Det övervintrade, sömniga tillstånd som råder här har varit en skön vila.  Jag går behagligt osedd mellan frysdiskarna på Willys och kryssar mellan Vårväderstorgets märkliga kvarlevor av något som liknar nittiotalet. Neonskyltar med en design som tiden har sprungit ifrån, alkoholister på Vår krog som samma decennium lämnade kvar. Här bor en liten men växande koloni av kulturnåntingsstuderande med popkroppar och Robynfrisyr och alla tar de ironiska exotiserande bilder av betongen och det ännu inte gentrifierade Vårväderstorget. De är ju bara på besök här och har tillräcklig distans för att kunna göra så.

Jag är så osynlig när jag går och handlar, jag rör mig utan att tänka eller snegla på min kropp i skyltfönstret. Jag går så långsamt, livet pågår någon annanstans, kanske i stan eller i höst då jag börjar i en ny klass. Den insikten är så förlåtande och fridfull.  Dagar när jag inte är på humör för att umgås så är det här ett perfekt gömställe. Jag känner mig så viktlös, som när man simmar och bärs upp av hotfullt många ton vattenmassor.

Hoppa på ett pendeltåg eller tunnelbanan, ta upp mobilen – var redan på väg. Sådan mobilitet betyder bara uppbrott, isolation, exil. Det skulle vara olidligt om det inte vore för att förflyttningen sker i en personlig sfär, i en flyttbar interiör. Den privata bubblan spricker inte, den flyter omkring. Isoleringsprocessen försvinner inte, den har bara blivit satt i rörelse.
…överallt är det samma främlingsskap, en känsla så banal och vardaglig att den har blivit den sista formen av familjaritet.

/Det stundande upproret, tredje cirkeln

Annonser

One response to “Efteråt, innan allt börjar

  1. Jag gillar dina texter, de är ganska pretto men ändå djupa på ett genuint vis.

    Apropos ingenting, har du läst Robert Anton Wilson?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s