Österlensekterismen

Det regnar i Gotham city-Göteborg när jag kommer hem från en veckas lättsamt umgänge med alkoholdementa dagdrivarhipsters i Malmö. Jag måste börja arbeta igen. Jag längtar till hösten. Folk är bortresta.  Mina krukväxter har avlidit. Jag vill bara boka en tågbiljett någonstans.  Det viktigaste som har hänt i världen verkar enligt media vara att Johan Rabaeus sörjer sin döda undulat. Jag tänker på Mumins träffsäkra oneliner ”Mamma, allting är grått och bisamråttan säger att jorden ska gå under!”

Nåväl. Här nedan följer min senaste ledare i Nöjesguidens malmöupplaga. Min sista kan man läsa i kommande numret.

För något år sedan försökte jag och en vän åka på minisemester till Österlen för att ta reda på om det egentligen var så spännande där som alla Möllanvänner tjatade om. Det finns något sekteristiskt och hemlighetsfullt med alla light-arty Möllantyper från mediaklassen som åker dit i stora grupper och stänger in sig i något Stephen King-isolerat hus långt ute på åkern. Gaby and the guns berättade för mig att de brukar åka till Österlen för att få lugn och ro och göra musik. Säkert! Jag slår vad om att det i själva verket i lönndom organiseras dionysiska backanaler med blodsoffer och retrochica riter där ute, lite som den där hedniska kulten i True blood. Österlen är lite som The hamptons i USA eller kanske sydfrankrike, en tillflyktsort där medieklassen kan dra sig tillbaka för ett enklare, primitivare liv i närhet till naturen och det autentiska jaget och den ädle vilden (de skånska mjölkbönderna). Ipad-fansen förvandlas till femtioplusaktiga livsnjutare (hemska, hemska ord) och pratar på ett psykotiskt, nyandligt sätt om hur gul rapsen är och hur fridfullt humlorna surrar: det är ju så viktigt att vara öppen för livet och allt vackert vi har omkring oss. Man bara väntar på att någon ska utbrista ”Carpe diem!” och börja prata om att det är de små tingen i livet som egentligen betyder något, tillexempel surdegslimpor med fikon, dinkel och ljuvlig crust som tjänstefolket ordnar.
Jag och min vän lyckades aldrig få veta vad som var så fantastiskt med Österlen. Efter den obekväma tågresan i boskapsvagnarna på Pågatågen landade vi på en åker vid en apokalyptisk liten stad där Bomben verkade ha slagit ned dagen innan. Om man räknar bort de hysteriska skriken från turistande kärnfamiljsbarn så var allt tyst och ödsligt som i en västernstad där tumbleweed susar förbi. Ishavsvinden piskade oss i ansiktet och det förlovade land av mjölk och honung som jag hade förväntat mig var i själva verket en blåsig turistfälla. Det hade ju kunnat bli så bra om vi bara hade ärvt ett sommarresidens av någon av våra rika och kulturella släktingar. Men det hela slutade med att vi vankade av och an mellan deprimerande gallerier ägda av Gudrun Sjödenkvinnor som stolta visade upp sina akvareller, fyrtio variationer på temat Fiskmås i solndedgång. Vi gick till en restaurang där personalen var odräglig, kanske för att vi båda var under medelåldern 80 år. Tåget hem gick naturligtvis inte förrän tre timmar senare. Rapsfält är överskattade.

Annonser

2 responses to “Österlensekterismen

  1. Redan de gamla romarnas patricier brukade lämna miljonstaden och påta i små jordlotter utanför. Intet nytt under solen.

  2. När jag kom till Gudrun Sjödén-meningen lulzade jag framför datormaskin, i min ensamhet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s