Postresetomheten

Det är sommar. Nu bör man vara som lyckligast. Jag kom hem från tvåveckorsvistelsen i östeuropa i söndags och när den första hemkomstberusningen lagt sig fylldes jag av en kraftig, stum likgiltighet. Livet får sällan sådan mening som mellan två flygplatser. Alla behov man har hemma känns bara som en avlägsen dröm. De sitter kvar som ett eko i kroppen, en motorsång som tystnat.  Man berättar för mycket om sig själv och den man har varit, man kurar ihop sig i en autonom liten alliering av intern humor. Det verkar inte finnas några andra i hela världen. Aldrig är man väl så oförställd som när man håller på att somna. Att sova i en säng i andra hörnet av ett rum kan vara så mycket intimare än att sova i samma säng.  Sovljud och sättet att vakna stryker sig högljuddare mot tystnaden.
De har känt varandra i sjutton år och jag invigdes efter bara några timmar i deras urgamla system av referenshumor. Snart hade jag börjat härma rytmen i samtalen och växelströmmen av allvar och humor tonfallen och dialekterna i de återkommande skämten, plötsligt hade deras uppväxt laddats ned i min databas och deras minnen kändes lika bekanta som mina egna. Hur det brukade vara på morgonen i någon lägenhet där de bodde en sommar,  hur ledsen någon blev när en katt blev avlivad i skogen, hur någon började vara rädd för fåglar.

Ett par dagar efter hemkommandet kändes världen jag klivit tillbaks i övergiven och avsomnad. Rutinerna räddade mig från likgiltigheten. på löpturerna i skogen hittade jag ett industriområde vid en motorväg och en horisont som påminde mig om nittiotalet, lastbilar som drar förbi och den mätta tystnaden över avsomnade industrilokaler, flammande fönsterrutor och cementskelett och slutna ögon och dörrar.  Det stilla dåsiga undantagstillståndet innan något kommer att hända. disig granhorisont i krispiga pasteller och svenskt stål i sovande maskiner.  Upplevelsen gör mig lugn och tillfreds på ett sätt som ännu en öl på l’assassino inte ordnar. Genom rening i Inferno eller Döda huset kan ett högre stadium uppnås än vad som var möjligt före nihilismen skriver Ernst Jünger i Linjen som jag läser för att uppfyllas med något. Stranden, vin på balkonger, uteserveringar, ibland känns det bara som en otålig färd mot hösten och tiden då folk börjar kommentera bloggar igen och jag ska plugga och jobba och ryckas med.

One response to “Postresetomheten

  1. OK Isabelle, här får du en kommentar🙂

    Jag tycker det här var ett skitbra inlägg. Nu har ju jag inte gjort samma resa som dig, men den där känslan är väldigt bekant. Det är precis sådär det känns. Och det är nog så det känns för alla. Jag vet inte om det är någon tröst, egentligen är det ju inte det minsta tröstande, men du är inte ensam om någonting egentligen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s