Skräcken för att bli avföljd

Jag var tolv när Skunk hade sina glansdagar. Då tyckte jag att det verkade för otäckt medvetet och hippt för att jag skulle våga gå med. Presentationstexterna var underliga och dubbelironiska och fulla av skämt som jag inte förstod var referenser till filmer och låtar från en värld fjärran min. När jag äntligen vågade gå med i Skunk i februari i år blev jag överförtjust. Trots min kärlek till kommentarfält och den berusande omedelbara njutningen som en bekräftande och förstående kommentar kan ge så var Skunkdagbokens avsaknad av kommentarmöjligheter befriande. Det ger känslan av att skriva i ett nästan hemligt rum med små fönster till skillnad från bloggens  terapirum i ett skyltfönster. Frånvaron av besöksstatistik gör det ovisst huruvida någon ens har läst. Min impulskontroll blir lägre där och jag är inte så betänksam för hur hudlös kan tillåta mig att vara i texterna. Funderar inte lika mycket över hur jag kommer att behöva stå för det jag skrivit efteråt, hur baksmällan kan bli och hur texterna skulle kunna kontaminera mitt varumärke. Att skriva emotionella texter om postrelationstillståndet kan bli för kladdigt och ömkligt på en blogg när den blivit ens främsta marknadsföringskanal.

Twitter är hårt. Man blir omedelbart avföljd om man inte är tillräckligt intressant eller självmedveten eller distansierad eller rolig eller seriös eller avslappnad, det är så svårt att veta exakt vad man gjorde för fel.  Knapptryckningskärleken är varm och grym. Avsaknaden av den blir en så tydlig avståndsmarkör. Om inga replies kommer känner jag mig ospännande och undrar vad jag ska göra annorlunda nästa gång, fast följarnas tystnad i själva verket kanske inte alls berodde på likgiltighet eller avståndstagande eller ogillande, de kanske bara inte såg.

När möjligheten att bli kommenterad finns förändras skrivandet. Man riktar sig till en receptor istället för att diskutera med sig själv. Man ställer kanske frågor i texten istället för att anstränga sig för att hitta lösningar och nya perspektiv själv och vända och vrida på känslor och tankar. På skunk kommer ingen att skriva något smickrande om hur modig man är som lämnar ut sig. Med bloggen lär man sig snabbt vilka inlägg som blir populära och stormade med kärlek eller ogillande. Det är inte hatarna som är värst, det är avsaknaden av respons. Det är så enkelt att skriva en kommentar. Om ingen säger något kan jag oroligt fundera länge på vad specifikt som gjorde inlägget så ointressant att alla förhöll sig likgilta. Så känns det aldrig på skunk.

Nu läggs Skunk ned och det är lite sorgligt. Läs gärna vad Rasmus och Skunkgruppen skriver om saken.

6 responses to “Skräcken för att bli avföljd

  1. Pingback: COPYRIOT | Skunkgruppen

  2. Du har så rätt. Frånvaron av respons är jobbig, och de där små förändringarna som smyger sig på en för att man ska locka till sig de där kommentarerna. Lite mer refräng, lite mindre vers, håll dig till mallen. Man blir ett popsnöre.🙂

  3. Jag måste skriva ett långt nostalgiinlägg kring Skunk. Första hånglet, första tjejkärleken, första riktiga relationen, interngruppen med mitt gymnasiegäng. Hela min gymnasietid präglades så mycket av Skunk.

  4. Kära Isabelle!

    Jag vågar nog påstå att jag har läst det mesta av det som du har skrivit och som har publicerats i tidningen Norra Skåne. Din blogg finns inlagd ibland mina favoriter i datorn. Jag försöker att läsa alla inlägg och kåserier som du skrivit och som jag ramlar över ifrån början till slut därför att jag tycker att du skriver på ett sätt som tilltalar mig. Jag håller inte alltid med dig om allt du skriver och ibland skriver du om saker som inte riktigt passar in i min nischade värld.
    Du svänger dig ibland med hänvisningar till ”flumfilosofer” vars läror jag aldrig har fått förklarade för mig. Men du satte ett sådant avtryck hos mig med den första krönikan av din penna som jag läste att det fortsättningsvis känns svårt att avfärda dig som ointressant nästan oavsett hur du skriver och vad du skriver om. Även om det kanske handlade om ungdomligt hångel i ett tält på en musikfestival (tyvärr kom jag aldrig själv att uppleva något sådant) så kändes din krönika som en frisk fläkt i den annars ganska inpyrda tidningen.

    Kanske är jag lite Starstruck, och säkerligen gör det sitt till att du är bästis med Lisa M som är en annan härlig skribent som jag regelbundet läser (antagligen för att jag en gång i tiden tyckte att hon var så vacker i sin bildbyline i Aftonbladets pappersversion) – Embarrased.

    Jag tycker att ämnet feminism är viktigt att föra fram och diskutera, även om jag ibland kan tycka att det blir jobbigt (jfr Israel kontra Palestina-frågan som aldrig kommer till något reellt slut) och att det emellanåt känns som om vissa feminister är väldigt enkelriktade i sitt sätt att resonera. Det finns också feministiska skribenter och bloggare som är så pass intellektuella och tillkrånglade i sitt sätt att skriva att jag inte ens orkar ge mig på att börja läsa det de skriver och ännu mindre försöka att ta mig igenom hela deras texter, t.o.m när jag hittar länkar till deras texter ifrån andras bloggar och liknande med kommentarer om att det är bra skrivet.

    Kanske är jag lite oförskämd nu (dock inte avsiktligen) men jag tycker att du och Lisa håller Er på en ganska lagom och bra nivå för att attrahera läsare (jag uttalar mig här enligt principen ”som man känner sig själv känner man andra”) även om Lisas texter kan bli i längsta laget ibland. Men Lisa är Lisa och jag förlåter henne alltid, oavsett vad hon skriver.😉

    Dina texter är väl kanske ibland lite mera introverta än Lisas, men inte mindre bra och viktiga för det. Jag minns till exempel när du skrev att du gick ensam i Pildamsparken efter uppbrottet och då kände jag direkt att jag skulle vilja kunna finnas där vid din sida som en bra kompis och känna att jag var dig till stöd. Sedan går det någon vecka och du skriver att du uppskattar den ensamhet som du ändå upplever under dessa promenader. Ytterligare någon tid passerar och du berättar att du tycker att folk (killar) som engagerar sig i dig, din tillfälliga ”kärleksmisär” och ditt liv känns ”smetiga/kletiga” och då känns det förstås bra att man aldrig bemödade sig att försöka att formulera något skrivet till dig fastän det kändes lite angeläget vid en första tanke. Det blir som ett slags långsam aha-upplevelse att män/killar och kvinnor/tjejer kanske tänker lite olika…, ungefär som den gången då jag talade om för en kvinnlig klasskompis att hon inte behövde sminka sig så hemskt mycket därför att hon var vacker som hon var helt naturligt. Svaret jag fick var att ”ibland sminkar jag mig ful för att slippa bli tittad på så att jag får vara mig själv”. Bra för killar att få veta, för det kommer sig inte alltid naturligt för oss att tänka så. Och det är svårt nog att låta bli att glo ibland ändå, trots vetskapen, tyvärr.

    Jag går fortfarande och hoppas på att jag en dag i livet skall få chansen att träffa dig och Lisa, men tror samtidigt att det mötet skulle bli så oerhört pinsamt därför att våra världar är så olika och man vet inte vad man skulle ta sig för att säga om det kom till stånd. Att bara stövla fram och säga något klyschigt berömmande känns lite taffligt när man egentligen skulle vilja vara mera på samma linje och kompis med Er under en längre tidsrymd.

    IRL känns möjligheten större att kunna korrigera och förklara sådant man vill ha sagt om man upptäcker att det uppfattas på ”fel” sätt hos mottagaren än via tangentbordet. Därför bryr jag mig sällan om att kommentera hos dig eller Lisa när ämnena blir alltför djupa och då det krävs lite mera arbete för att föra fram de egna tankarna och funderingarna kring det Ni skriver om. Men det betyder inte att jag inte tar med mig Era små tankekorn och successivt bearbetar dem i min vardag ändå.

    Så jag hoppas verkligen att Ni båda orkar kämpa vidare med det Ni gör, trots att Ni kanske upplever att Ni får många svinhugg ifrån olika håll. Er beundrarskara är nog trots det ändå större än skaran av belackare. Hoppas jag innerligen.

    With Love

  5. tack kent för fint beröm!

  6. det kommer att lossna

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s