Ta mig med

Jag älskar att bli bortförd. Det svider i min bröstkorg när jag har sett klart en film och önskar att den kunde ha pågått för alltid. Jag blir så överkörd av stämningarna och atmosfären och karaktärerna att jag vill försvinna in i deras värld för alltid.
Det händer inte så ofta för mig, men när det händer så är det som en mycket stark förälskelse. Min egen värld blir den andra, den oegentliga, filmens värld är den där jag egentligen hör hemma. Ta mig med, öppna ditt rike för mig.
Det är kanske därför tv-serien har blivit den nya filmen, folk har för mycket separationsångest för att klara av att skiljas från en älskad värld efter en och en halv timme. Jag har vänner som spenderat dagar och veckor framför The wire och Sons of anarchy och True blood nästan helt utan mat och sömn och socialt umgänge, bara de nödvändigaste besöken i köttvärlden för basbehov har funnits mellan dem och serien. Dagsljuset värker i ögonen när den tar slut och sedan letar de maniskt efter en ny att föras bort med. Min vän Lisa och jag pratade en gång om att vanerelationer är att vara hemma medan förälskelser är som att komma hem. Det luktar främmande men trivsamt i hallen och det är pirrigt och på samma gång tryggt och mysigt, det känns som ett av uppväxtens gömställen. En annan värld och ändå så bekant. Det är såklart ofta en villfarelse.
En sen natt framför irc ser jag den senaste Sherlock Holmesfilmen med Rachel Mc Adams, Robert Downey jr och Jude law och blir överförtjust. Sherlock är excentrisk och missanpassad men övermännniskosmart och registrerar detaljer och skeenden som andra människor inte ser. Han fångar flugor i glasburkar och får dem att flyga medsols genom att spela dissonanta toner på en luta. Han bor sedan många år med Watson som är mer socialt anpassad och ska gifta sig och flytta ifrån deras hus och det hela är så vemodigt, när någon man allierat sig med i utanförskap plötsligt blir normal. Alla har soignerade artonhundratalskläder och Rachel McAdams besegrar alla skurkar med tjusigt filmvåld iklädd brokadklänningar i prerafaelitiska färger. Allt är så smakfullt och klassigt, London är cyberpunkmörkt, det regnar hela tiden och ett urgammalt hedniskt brödrarskap håller på att ta över världen. Allt är så mysigt, de dricker te och sitter i fåtöljer och drar skarpsinta interna skämt och skjuter folk. De är udda men oövervinnerliga, de är en del i ett större avgörande händelseförlopp, Sherlock gömmer sig i veckor bakom fördragna gardiner och vet inte vilken månad det är men är ändå alltid behövd, fallen kallar på honom. Filmdramaturgi är så trygg, det är alltid något som pågår, det finns alltid en mening och en riktning. Jag vill vara med, jag vill vara där. Artonhundratalet var såklart kvinnofientligt och ganska otrevligt medan det pågick, men det struntar jag i.

Annonser

4 responses to “Ta mig med

  1. Om man var filmmakare kanske man skulle göra en film som är som en teveserie. Placera in en cliffhanger varje halvtimma, fast fortfarande bara i en enda film. Det vore spännande. Vi kanske blev blivit bortskämda med fler och kortare händelsecykler i samma veva som det började gå att se flera teveserieavsnitt på raken. I alla fall märker jag det på mig själv.

  2. Men Gud. Filmnörd, serieälskare och du svänger dig med uttryck som ”cyberpunk” (åå, som jag älskar William Gibsons böcker) och ”Min egen värld blir den andra” plus en fabless för kostymfilm.

    Det blir överbelastning så bra är det… gift. dig. med. mig…

  3. Gudarna ska veta att man har knarkat teveserier. När man ser tillbaka på allt man har sett är det nästan så man blir orolig. När man ska sova ser man huvudkaraktärerna framför sig, om det sista avsnittet man ser över frukosten innan man måste göra något annat är nästan hela dagen förstörd, och värst av allt är om en lovande serie urartar i ångestkaos lagom till de sista fyra avsnitten samtidigt som den tar sig filosofiskt vatten över huvud och försöker väga upp absurditeterna med massa fläskiga köttigheter. The shock, the horror!
    Hursomhelst, att vara teveseriejunkie är så 2000-tal. 😀

  4. louise, mja, för mig är det egentligen kvantiteten som är det viktiga. Jag vill kunna återvända till världen gång på gång utan att något upprepas.
    roger, deal. skicka en ansökan och bifoga foto.
    joel, jaaa, det är därför det är så bra att arbeta hemifrån ;D

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s