Dagsarkiv: maj 27, 2010

Ta mig med

Jag älskar att bli bortförd. Det svider i min bröstkorg när jag har sett klart en film och önskar att den kunde ha pågått för alltid. Jag blir så överkörd av stämningarna och atmosfären och karaktärerna att jag vill försvinna in i deras värld för alltid.
Det händer inte så ofta för mig, men när det händer så är det som en mycket stark förälskelse. Min egen värld blir den andra, den oegentliga, filmens värld är den där jag egentligen hör hemma. Ta mig med, öppna ditt rike för mig.
Det är kanske därför tv-serien har blivit den nya filmen, folk har för mycket separationsångest för att klara av att skiljas från en älskad värld efter en och en halv timme. Jag har vänner som spenderat dagar och veckor framför The wire och Sons of anarchy och True blood nästan helt utan mat och sömn och socialt umgänge, bara de nödvändigaste besöken i köttvärlden för basbehov har funnits mellan dem och serien. Dagsljuset värker i ögonen när den tar slut och sedan letar de maniskt efter en ny att föras bort med. Min vän Lisa och jag pratade en gång om att vanerelationer är att vara hemma medan förälskelser är som att komma hem. Det luktar främmande men trivsamt i hallen och det är pirrigt och på samma gång tryggt och mysigt, det känns som ett av uppväxtens gömställen. En annan värld och ändå så bekant. Det är såklart ofta en villfarelse.
En sen natt framför irc ser jag den senaste Sherlock Holmesfilmen med Rachel Mc Adams, Robert Downey jr och Jude law och blir överförtjust. Sherlock är excentrisk och missanpassad men övermännniskosmart och registrerar detaljer och skeenden som andra människor inte ser. Han fångar flugor i glasburkar och får dem att flyga medsols genom att spela dissonanta toner på en luta. Han bor sedan många år med Watson som är mer socialt anpassad och ska gifta sig och flytta ifrån deras hus och det hela är så vemodigt, när någon man allierat sig med i utanförskap plötsligt blir normal. Alla har soignerade artonhundratalskläder och Rachel McAdams besegrar alla skurkar med tjusigt filmvåld iklädd brokadklänningar i prerafaelitiska färger. Allt är så smakfullt och klassigt, London är cyberpunkmörkt, det regnar hela tiden och ett urgammalt hedniskt brödrarskap håller på att ta över världen. Allt är så mysigt, de dricker te och sitter i fåtöljer och drar skarpsinta interna skämt och skjuter folk. De är udda men oövervinnerliga, de är en del i ett större avgörande händelseförlopp, Sherlock gömmer sig i veckor bakom fördragna gardiner och vet inte vilken månad det är men är ändå alltid behövd, fallen kallar på honom. Filmdramaturgi är så trygg, det är alltid något som pågår, det finns alltid en mening och en riktning. Jag vill vara med, jag vill vara där. Artonhundratalet var såklart kvinnofientligt och ganska otrevligt medan det pågick, men det struntar jag i.

Annonser