Dagsarkiv: maj 24, 2010

Arbetsmoral är så 1900-tal

Jag älskar verkligen potatis. Idag har jag ätit potatis till frukost, lunch och middag och nu ligger jag och googlar olika potatisrätter som jag ska laga imorgon när jag vaknar. Det är ungefär åtta timmar kvar tills dess.  Jag känner igen mig väldigt mycket i den här bilden av Jan Stenmark:

Lite som i den där parken i lördags då ljudet av en chipspåse som flög iväg i vinden fick mig att studsa upp som en komet, snabbare än min kropp hade rört sig på månader, kanske år. Förra veckan var jag och Lisa på ät-turné i Stockholm och pratade om och åt mat ungefär 80% av tiden. Hedonismen var närmast grotesk. Vi satt på Kafé Sodom i sex timmar om dagen och gick fram till bardisken och köpte mer mat ungefär varannan timme. Sedan förflyttade vi oss mödosamt under djup klagan med vår packning till någon park för att äta picknick. Det fanns en sådan skamlöshet i vår lättja, en retsam grimasch åt luthersk plikt.  På kvällarna bjöd vi likt jobbiga avlägsna släktingar in oss hos stackars bekanta med ett milt leende och en artig ”Tack, jag stannar bara ett par veckor eller så!” Jag ser ofta stressade (kvinnliga, nästan jämt) vänner skriva om sin ångest över att inte orkatillräckligt, sin skam över att inte vara sitt bästa jag, sina skuldkänslor över att inte vara effektiva varje sekund. Jag frågar mig ibland: är det där något jag kanske borde känna? Är det oansvarigt av mig att inte känna så? Mais non.  Förr fick jag alltid ett skavande obehag när jag inte åstadkom något med mitt varande, slutprodukter av något slag, då inte varje minut användes ekonomiskt och förnuftigt. Det rådde Lisa bot på.  Ibland i Stockholm sade jag: – Borde vi inte gå på museum eller nåt sånt? Då sa Lisa: – Nej, det låter tråkigt.

Annonser

Att förgöras för att förvandlas

Under irrfärder i gymnasiets mörkaste tunnlar så var Ronnie James Dios musik mycket viktig för mig. Likt mycken annan hårdrock så hämtar den mycket av sin bombasm ur religiösa metaforer: texterna handlar om att vara ”last in line”, om att känna sig dömd och veta att man inte har trott tillräckligt för att bli medtagen när undergången kommer. Så kände jag mig ofta, att jag inte allierat mig med några sammanhang tillräckligt för att kunna bli räddad, att allt var upp till mig. Dios musik övertygade mig att våga offra allt för att komma dit jag drömde om, för först när man inte har något att förlora kan man bli vad man vill.
We may never never never come home
But the magic that we’ll feel
Is worth a lifetime

Trots musikens tyngd så rymmer den så mycket skörhet och vilsen alienation. Texterna ger en bild av en kringresande och aldrig riktigt tillhörande person. Dios musik speglade min rädsla för mörkret inuti, om demoner och att känna sig främmande för sig själv och sin tillvaro. Att längta hem fast inte veta var.  En längtan efter stora känslor, efter något man bara förnimmer vagt i nattluften:
I cry out for magic, I feel it dancing in the light
It was cruel, lost my hold to the shadows of the night
No sign of the morning coming
you’ve been left on your own
Like a rainbow in the dark


Textjaget är ensamt kvar, har bara sig själv. Det finns inte ens en skiftning i grått, inga tecken på att morgonen eller en ny värld är nära. Det är upp till en själv att påbörja revolutionen. Hårdrock handlar ofta om ett jag, sällan om ett vi. Det kändes skönt under gymnasiet då jag aldrig riktigt upplevde några vi.
Holy diver
you’ve been down too long in the midnight sea
oh what’s becoming of me

Kvinnorna i hans texter är onda väsen som drar honom i fördärvet och sedan lämnar honom kvar. De kommer från ett fjärran underjordiskt rike och leder honom vilse. Jag kände igen mig i hans skildringar av den mörka, förtärande förälskelsen, hur dess makt att besitta fick mig att vilja driva ut den med exorcism. Den ger en smak av en annan värld och lämnar en sedan kvar helt utan verktyg för att kunna ta sig vidare.
She was up from a nether world, just to bust another soul
Her eyes were an endless flame, holy lightning
Her smile was a winter song, a Sabbath ending

Ronnie James Dio är en ungdomskärlek som för mig aldrig kommer att dö.