Att vara kroppen, inte vara i den

Många verkar motionera och banta mest för att ta kontroll över sina kroppar, för att stärka illusionen om att de är dualistiskt frikopplade jag långt ovan köttet.  Det jag uppskattar med att röra på mig (ja, det händer faktiskt ibland!) är snarare att komma närmare kroppen.  Den feministiska fenomenologen Maurice Merleau-Pontys menar att uppdelningen mellan kropp och medvetande är felaktig, att kroppen är vår synpunkt på världen och villkoret för vår tillgång till objekt. Jag håller med, jag är ju min kropp även om det inte alltid känns så. När jag tillbringar hela dagar vid datorn och skriver och tänker och är i anden så kan jag sakna att vara i kroppen och att använda den. När man så sällan umgås med den blir den som en rudimentär biverkning eller något väldigt främmande: plötsligt kan den sparka bakut och vägra somna eller bli panikstressad. Det är så oförutsägbart, som en otrevlig hund man inte riktigt känner och är misstänksam mot. Simone de beauvoir tänker sig kroppen som en situation, det tycker jag om. Det jag vill komma till är att jag verkligen kan uppskatta primatnöjen såsom sport och motion, även om Nöjesguidenledaren  nedan från marsnumret kanske antyder en viss aversion:

Svårt utmattad och försvagad av postfylla beger jag mig iklädd mörka solglasögon mot Pildammsparken med en innerlig önskan om att vara inkognito och träffa så lite människor som möjligt. Men jag failar: ungefär en miljon psykotiska MIF-fans dyker plötsligt upp som en överraskningsmardröm. Det påminner starkt om bilder i broschyrer om jordens undergång från Jehovas vittnen: facklor brinner, polishästar gnäggar och svettiga ölmarinerade män som vrålar hysteriskt och odefinierbart väller fram som svärmar av bålgetingar.  Jag ser inte längre människor framför mig utan apor, primater, varelser som har stängt av neocortex och i en handvändning glömt bort en miljon år av evolutionär förfining och domesticering. Ett av de mest uppenbara symtomen på människans dumhet och djurlikhet är hennes enorma intresse för sport. När det är OS ställs alla tv-program in under en månads tid och fotbollshuliganism ursäktas ofta med att folk ”bara blir såna” när det en viktig match ska äga rum. Folk som vanligtvis säger sig vara bildade och intellektuella kan plötsligt bli fasansfullt exalterade av typ VM i Pulka och fullkomligt utvecklingsstörda aktiviteter som curling. Jag undrar innerligt om det faktiskt finns människor som i sin ungdom drömde om att bli curlingstjärnor: att glida fram i snigeltakt och borsta på isen för att någon slags hockeypuck ska glida fram lite snabbare. Det intressanta är att man sällan ser män gråta på teve, varken i reportage från naturkatastrofer eller bombdåd, men när någon från hemlandet åkt extra snabbt i skidor trillar tårarna plötsligt fram. Det verkar som så att sporten är ett alibi för att visa känslor i det offentliga rummet. Sport är en iscensatt konflikt, ett låtsaskrig som ger utrymme för människor som vanligtvis är hårt hållna av civilisationens tvångströja att gå in i ett primitivt djurblivande. Kanske fungerar det som en slags ventil, en flyktväg när samhället inte ger rum för det som kokar under ytan. En vän sa att han upplevde sporten som en genväg till att komma närmare människor med en annan klasstillhörighet än han själv, som ett universellt språk, som matte. En annan vän sa att han förfördes av sportens enkelhet, att den till skillnad från livet styrs av förutbestämda regler och överblickbara system. Det kan säkert kännas befriande när livet är irrationellt och det inte finns några tydliga vinnare eller förlorare utan allt är gråzoner.

Det här kan möjligtvis ses som försök till förklaringar av massornas utvecklingsstörda intresse för sport, men ingen ursäkt! Inga andra specialintressen ges samma uppmärksamhet i media och det offentliga rummet. Att TV ställer in samtliga program till förmån för sport en månad om året och att kvällstidningarna varje dag har standardbilagor med meningslösa reflektioner över vem som sparkade bollen längst i andra halvlek känns inte okej.

Annonser

10 responses to “Att vara kroppen, inte vara i den

  1. Det känns överlag som om du förväntar dig något mer från genomsnittsidioten, vilket inte kan betraktas som något annat än naivt i mina ögon. Du anar inte hur mycket bekvämare det är att bara blunda och hålla käften när det kommer till detta ämne. Det finns ingen mening, det finns inga svar. Det finns bara apor till människor.

  2. stefan hallgren

    När jag slösurfar (vilket är ganska ofta) på ämnen som människans evolutionshistoria, så upptäcker jag intressanta saker som att Neanderthaler och tidiga Homo Sapiens hade större hjärnor i genomsnitt än dagens människor. Vad säger det egentligen? Från fria kreativa grottmålare och superintelligenta storviltsjägare till totalidioter i ekorrhjulet på några tiotals tusen år bara?

  3. Ståhl skrev:
    ”Det jag vill komma till är att jag verkligen kan uppskatta primatnöjen”

    Men det är väl de enda verkliga nöjena som finns? Kommer att tänka på den hyfsat kultiverade franske Elle-redaktören som drabbades av locked-in syndrom (totalförlamning i hela kroppen utom höger ögonlock men med bibehållen full intellektuell förmåga) under nittiotalet och skrev den eminenta ”fjärilen i glaskupan”. Har för mig att en av andemeningarna i hans bok var att intellektuella eller kognitiva prestationer, nöjen och njutningar står väldigt sig slätt mot sinnliga, primitiva, basala behov och njutningar. Det är något jag tror att jag kan instämma i.

    ”Folk som vanligtvis säger sig vara bildade och intellektuella kan plötsligt bli fasansfullt exalterade av typ VM i Pulka”

    Folk som själva säger sig vara bildade och intellektuella bör man nog se upp med. Känns nästan lite tur att de åtmindstone kan kompensera en sådan attityd med lite vanligt mänskligt sportnörderi. Vara med med i matchen lite.

  4. Jag kan inte riktigt förstå att det skrivs så mycket om fenomenet ”det är inte ok med medieutrymmet sport får” i bloggosfären. Det finns tillräckligt med alternativ tillgängligt. Att inte gilla sport kan jag förstå till 110%. Jag har dock svårt att förstå att man inte kan förstå att folk gillar sport. Och att avskriva alla som gillar sport som idioter, må vara retoriskt lockande och locka till sig en och annan kommentar från sårad sportfåne som inte gärna ser sig som representant för människans dumhet. Precis som den här alltså. Men några större intellektuella poänger ger det inte.

  5. Hm, när allt kommer omkring kan jag inte förstå att jag inte kan förstå att folk inte kan förstå folk som gillar sport. Eller nåt sånt.

  6. Jag avundas min tax som på ett alldeles självklart sätt är sin kropp ständigt, hela den.

  7. Att observera sport är en sak, att utöva den är en annan, som du inte kanske borde avfärda så lätt. Den kan vara oerhört meditativ – tanklöshet behöver inte vara negativ, även om du verkar tycka så. Dessutom är dess positiva egenskaper för psyket vetenskapligt belagda. Betänk också Jacks inlägg om Elle-redaktören, man kanske vill behålla sina fysiska förmågor mer än man tror.

    Inte särskilt relaterat till inlägget men jag undrar varför du väldigt sällan bemöter negativa och/eller utmanande kommentarer, varken här eller på newsmill?

  8. jack: jag älskar primatnöjen: äta och sova är två av mina främsta hobbies. Så verkar många andra också tycka, men det får oss inte att starta VM i det. Dessutom tror jag att Elleredaktören säkert idealiserade fysiska nöjen för att de blev så otillgängliga för honom, den mekanismen är ju en av människans vanligaste features.
    smartledsen: jag skriver ingenstans att jag avfärdar tankelöshet. bra konst, exempelvis, är tankeutsläckande, inte tankeväckande.
    hanna: javisst! tycker om den självklarheten. den ursäktar sig inte.

  9. Inte bokstavligen men att skriva att man ser utövare som primater som stängt av neocortex samt att ”ett av de mest uppenbara symtomen på människans dumhet och djurlikhet är hennes enorma intresse för sport” ger inte intrycket att du har några höga tankar om tanklöshet (såvida du inte anser dumhet skulle vara en positiv egenskap).
    Jag undrar också vad ‘utvecklingsstörd’ betyder i din text. Korkad? Annorlunda? Envis?

    Sedan håller jag inte alls med om att tankeväckande konst är dålig konst.

  10. Ståhl skrev:

    ”jag älskar primatnöjen: äta och sova är två av mina främsta hobbies. Så verkar många andra också tycka, men det får oss inte att starta VM i det.”

    Så vad du antyder är att ett primatnöje inte kan ökas vid införandet av ett tävlingsmoment (dock är väl just sovande svårt att tävla i!) Jag håller inte med. Att sporta (till exempel) ger ju endorfiner, hälsa och välbehag i sig. Lägger man sedan till ett moment av att hålla räkningen och kanske rentav prestera bättre än någon annan så tror jag de flesta upplever en extra kick. Och jag tror inte det är ett fenomen som enbart rör sport. Känns som att fenomenet uppstår vid alla former av prestationer. Som jag ser det tonar sport och tävling ner den sociala finessen och och blottar för oss själva och vår omgivning hur vi funkar (eller hur stor del primathjärnan styr våra liv). Det är inte alltid vackert men det är ärligt på något sätt. Fascinerande att se och uppleva hur de primitiva instinkterna brottas med intelletuella insikterna.

    Ståhl skrev:

    ”Dessutom tror jag att Elleredaktören säkert idealiserade fysiska nöjen för att de blev så otillgängliga för honom, den mekanismen är ju en av människans vanligaste features.”

    Jag håller helt med om att människan dyrkar det otillgängliga (gräset är alltid grönare..) och så kan det såklart vara även i detta fallet. Det var ett tag sedan jag läste ”Fjärilen i bikupan” men jag vill minnas hur de primitiva nöjenas överläge (min tolkning av hans berättelse) gentemot de intelletuella lyste igenom texten på ett mer elegant sätt än vad jag kan förklara. Man tror honom. Han har ingen anledning att förringa intellektets betydelse eftersom det ju är tack vare detta han har sin karriär. Men framförallt är det ju tack vare hans enorma intellektuella disciplin (och fantasi) som han kan behålla sitt förstånd, förnuft samt sinnesnärvaro nog att ”skriva” (blinka fram) en fantastisk bok. Boken som produkt och prestation är ju trots allt en nästan övertydlig hyllning och monument över ”mind over matter”-filosofin. Ända tills man börjar läsa texten.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s