Det som inte kan förädlas

Bussen rullar genom iskalla småstäder jag inte vill veta namnet på längs en ansiktslös statlig motorväg. Jag är på väg från Malmö till Stockholm med fantomljud från hans röst på en sprucken telefonlinje ilandes i kroppen och insikten om att vi bara pratat ett par minuter innan hejdåandet. Förut kunde vi ligga vakna hela nätter och prata oss till sömns. Bussen en förlängning av min kropp, dess subsoniska ljud mullrar genom mitt vara, att vara på väg är att vara hemma.

När bussen pausar en halvtimme tar jag en promenad längs en hamn. Östersjön blåser mig omilt i ansiktet och jag känner mig så fysiskt själv. Min kropp har inte längre någon annan ensamrätt på. Jag tar den var jag vill genom sverige, åtta timmar på en motorväg utan receptorer som registrerar och lagras dess position. Förhållandet var ett flygplatssamhälle: ständiga avstannanden, känsloregistreringar och lägesrapporter i sms. Frågor om genom vilka städer och lägenheter jag låtit den passera igenom och underförstått vad jag hade med mig från dem – affekter från något eller någon, sådant som stannat kvar? Det var inte oskäligt, det är väl så det fungerar i en relation antar jag.

Det är den sista självövervakningen som är orsaken till ångesten. Reglerna för hur man beter sig legitimeras av den kanske mest brutala döden som går att genomlida – flygkraschen och dess vanmakt.

beskriver Intensifier träffsäkert flygplansångesten och jag känner igen mycket från förhållanden jag varit i. Det är egentligen inte partnerns rätt att veta allt man känner för honom och för andra som bekymrar mig mest, det är kraven på att övervaka mig själv,  att jag ständigt måste ha ett påslaget överjag som reglerar och avstyr och får dåligt samvete. Det handlar inte bara om att bestämma över kroppen och dess önskningar utan även över tankar och ord. Alla känner till regelverket.  Förhållandets slut lurar ovillkorligen runt hörnet och utan det är man fallskärmslös, slut.

Ett par bakom mig i bussen pratar om jobbiga flickvänner som inte kommit tillrätta i pojkvännens kompiskrets. Jag blir illamående och försöker somna. Halvdrömmer om den fina gårdagen i en annan stad hos älskade gamla vänner. Deras lägenhet var ljus och vacker, fylld av kursböcker i litteraturvetenskap och reseminnen och ett kök som påminde mig om något jag sett i inredningsmagasin . Det svindlade i kroppen, det här kunde ha blivit mitt. Hon träffade sin pojkvän ungefär samtidigt som jag och nn blev ihop.
Min känsla av misslyckande är stark och överväldigande. Jag förbannar min rastlöshet som förstörde allt, jag frågar mig varför jag inte nöjde mig med en av de bästa personerna i världen, någon som älskade mig för allt det som jag själv tyckte var fult.

Jag har fått höra att mina texter har blivit bättre sedan det tog slut. Det är så sorgligt men ibland känns det inte ett dugg värt det. Ibland är inte varje dag ett steg framåt på resan bortom honom, snarare en vindstilla tidsfryst saknad av en värld där jag hörde hemma och var behövd. Han är redan avrest, redan världsdelar längre kommen från allt det som var vårt. Ibland är livet inte alls den där klädsamma framgångssagan som de kultursidesintervjuade, sårbara men starka berättar om.  Ibland saknar den helt den där vinnardramaturgin och det Mia Törnblomska självövervinnandet. Ibland är den bara svettiga lakan och sömnlösa timmar i ett gästrum med främmande gatuljud. Ibland går det fula och svåra inte att förädla och transponera till konst och en framgångsrik föreläsningsturné. Matilda skriver om precis det här i ett vackert blogginlägg. På en fest blir en vän tårögd när hon pratar om något av mina postrelationsinlägg och jag börjar gråta. Det är så skönt, panikhjärtklappningen och magontet löser upp sig. Men det är alltid något som sitter kvar i kroppen efteråt. En mild sorgsen insikt. Ibland känns det som att jag aldrig kommer att bli något annat än en betraktare. Som att det är något självvalt, jag kan ju uppenbarligen inte bli tillfreds på något annat sätt.

Tidigt nästa morgon lämnar jag postfull staden och sätter mig på en buss mot Stockholm som avgår från en ödslig hamn med höga monolitiska fartyg och byggnader. Någonstans på en åttatimmarsfärd längs en ansiktslös motorväg, känns det i andlösa ögonblick värt det. Det är så vackert att inte veta vad som ska hända imorgon. Det är så fantastiskt att återigen anlända med en ensam tom kropp till en stad där inget är bestämt sen innan. Att lösa upp sitt ego i ett hav av människor jag känner lagom mycket, hamna bakom en bardisk med någon med förlamande bruna ögon och byta ett nummer och lyssna på musik om att hoppas på bussen hem dagen efter.

Annonser

5 responses to “Det som inte kan förädlas

  1. Det finns inte så mycket att säga förutom att du skriver väldigt bra om ditt privatliv. Jag uppskattar det mycket.

  2. ❤ det blir hela tiden privatare, närmare inpå huden. och därför är det fint att höra sådana ord, känns mindre hudlöst då.

  3. sitter och färdas sträckan åt andra hållet. Jag mår illa av dessa kötttransporter. Hoppas min granne snart kliver av så att jag får bättre plats.

  4. joe, men du har internet iallafall! ❤ swebus boskapstransporter.
    lisa, älskar vassa saker-metaforen!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s