När kroppen inte samarbetar

Jag var illamående av nervositet inför panelsamtalet om tidskriftsstöd på Tidskriftsverkstaden i lördags kväll. Hjärtklappning, kallsvettig, svimfärdig på tunnelbanan, hjärnan kunde inte processa vad folk sa till mig. Det släppte aningen när jag väl satt i panelen men kroppen kändes fortfarande obekväm, händerna for okontrollerat upp i håret och ansiktet för att dölja och skydda, hur jag än satt kändes det som att någon dålig sida exponerades.  Det kändes nästan värre än innan grejer i radio och teve, det här var så mycket intimare och alla ord framträdde tydligare mot tystnaden. Det fanns högre krav på att vara en motor och driva samtalet framåt: jag gillar att vara en kommentator. Minnen från gymnasiets redovisningstrauman dök upp, en gång sade en tjej i klassrummet att det var tråkigt att lyssna på mig när jag redovisade eftersom jag var så dålig.

När jag pratade om nervositet med några gamla bekanta för en tid sen var det någon som misstrodde mig när jag berättade om nervositeten och dess starka likheter med klaustrofobisk panikångest.  Att bita ihop tills det gick över var hennes ordination. Det är svårt att bita ihop när kroppen slår bakut och inte samarbetar. Jag är min kropp, jag är min hjärna, mina händer och mitt ansikte, ändå känns kroppen ibland som en överflödig, motsträvig bieffekt av mig som bara förstör. Som får rösten att svikta och hjärtat att rusa och adrenalinet att sticka i fingrarna och fylla alla utrymmen så att det känns som att jag inte får plats. Mardrömstankar på att vara svarslös och inte ha något att säga och vara otillräcklig far genom mig. Så här blir det gång på gång, trots att jag hittills aldrig blivit svarslös i en debatt. Kroppen lär sig aldrig att det inte väntar en sabeltandad tiger bakom hörnet, den fortsätter att spruta ut sina rudimentära fight or flighthormoner.

Förutom problemen med mina svaga nerver så är jag ofta tveksam till att ställa upp i debatter av rädsla för att inte vara tillräckligt insatt. Jag är rädd för att det blir pinsamt om jag kommer dit och kanske bara har anekdotisk kunskap att bidra med. Men anekdotisk kunskap är faktiskt även den viktig och ger kött till samtalet.  Det är så typiskt kvinnligt att tacka nej bara för att man inte har fullständig kontroll över hur man kommer att framstå och vad som kan tänkas krävas av en. Jag väljer hellre att förutsätta att jag är kvalificerad och kanske göra bort mig än att inte ställa upp alls i rädsla för att inte vara tillräcklig. Nästa vecka håller jag, Brit Stakston och Fredrik Skavlan med flera föreläsningar för 200 personer på Högskoleverkets informatörskonferens på KTH . Jag är redan dödsrädd, men tänker att jag kan inte göra något annat än att öva och gå dit. Tipsa förresten gärna om ni vet några bra antinervositetstaktiker (och fyi så känner jag redan till betablockerare).

18 responses to “När kroppen inte samarbetar

  1. ”Jag väljer hellre att förutsätta att jag är kvalificerad och kanske göra bort mig än att inte ställa upp alls i rädsla för att inte vara tillräcklig.” Helt rätt, jag jobbar på samma sak.

    Jag vet inte om jag kan komma med några tips, min ganska rejäla nervositet brukar hålla i sig hårt och ganska länge – och släppa precis när det är dags. Men jag brukar försöka andas djupt och lugnt, se till att jag har gått på toa, och tänka på hur sjukt bra jag är.

  2. Inleda med att se på publiken i flera sekunder, ta ett djupt andetag och låta det ta tid. Känn in din kropp och se till att få fatt på andningen innan du börjar prata. Det kan kännas som en evighetstid för dig, men för dem är det bara några sekunder då de känner in dig och din närvaro på scenen också.
    Kom ihåg att de sitter där i välvilja, ingen försöker sätta dit dig, det är ingen högstadieredovisning. Du är där för att du har tillfrågats utifrån din kompetens och alla vill lyssna till dig på grund av det.
    Och det är helt okej att inleda med att säga ”jag brukar vara nervös först, jag ska bara ta några djupa andetag”. Du har satt ord på nervositeten och behöver inte kämpa för att dölja den, publiken tycker enbart om din mänsklighet och ingen tycker att det är konstigt.

  3. Om nervositet och kvalifikationer:

    Tänker på vad du skrev i föregående inlägg om att vara lite ensam och känna att väldigt få andra personer har förmågan att se och kommunicera med dig som du är och på ett sätt du mår bra av, och gissar att detta är något som följer med in i situationen att framträda? Skräcken för att inte duga och inte kunna bemästra kroppens protester mot det ”farliga” i att framträda offentligt minskar i så fall inte hur mycket du än förbereder dig för soloprestationen genom att vara påläst och välkammad.

    Kanske du skall försöka betrakta framträdanden mindre som egen prestation och mera som kommunikation och gemenskap, så gott det går?

    Det som händer är något som händer just där, med just de människor som är närvarande. Alla har möjlighet att påverka om kommunikationen blir lyckad eller mindre bra. Oavsett om du är en litterär salongsvärdinna med stor allmänbildning och älskar att glida runt och prata med alla och envar, en inbjuden expertkommentator med stort ordförråd men social inkompetens, en självgod men socialt smidig politiker som vill befinna sig och synas på rätt plats, eller en okunnig och blyg människa i publiken.

    Givetvis skall man som inbjuden talare (musiker, lärare eller whatever) se till att vara förberedd, och inte bara räkna med att det ordnar sig, dvs det är någon annans problem… Men be också arrangörerna om info om praktiska detaljer, så att du kan tänka igenom i förväg vad som kan komma att hända, vilka som kommer att vara där, och vilka saker som kan bli hinder för att du skall kunna göra ditt bästa och komma till din rätt.

    Sedan handlar det mest om att förankra sig i verkligheten när man är där, och hålla uppmärksamheten och det goda humöret uppe. Småprata och skämta lite med folk av olika slag som du möter på vägen in. Se dig om och notera hur lokalen ser ut. Tag plats i rummet. Njut av att vara närvarande. Tänk på att alla kanske inte fattar med en gång vad du säger, så låt det ta lite tid – släpp inte taget om publiken förrän du själv vill det och du har sett att de reagerar, men var inte långrandig. Hitta rytmen i den gemensamma diskussionen, och spela med i det som improviseras. Respektera andra för vad de är, lyssna till dem och förvänta dig att bli lyssnad på och respekterad tillbaka, om ändå kanske inte alltid förstådd eller omtyckt.

  4. jag har lite olika metoder.

    * tänk på alla grymma talare det finns och hur de agerar, tänk dig att du är en av dem, gå in i en roll, gå utanför dig själv, försök ta intryck av deras föreläsarstil och ffa lugn.
    * tänk på att du redan har ett slags mentalt övertag över alla som sitter i publiken, just på grund av att du är där uppe och de där nere, de är där för att lyssna på dig, du är där i egenskap av proffs.
    * de förutsätter att du har kontroll och koll, varför låtsas om något annat? bara spela med och uppfyll deras förväntningar.

  5. Ja, håller med sista skrivare. Att gå utanför sig själv, in i en roll är ett jättebra knep. Det är inte DIG åhörarna bedömer, det är isf den roll som du iträder just nu i talarsituationen.

  6. jag har inga konkreta tips, men jag håller just på att kbt:a bort lite ångest och läser därför boken http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9163314460 . den är lite långrandig i mellanåt men väldigt tunn (så man läser den fort ^^ ), i slutet behandlar den bla vad han kallar förväntanångest. kort handlar det om att tänka sig det absolut värsta som kan hända, gärna skriva ner det på papper och aldrig tillåta sig att tänka nått som tröstar, eftersom man då lätt kommer på nått hemskt igen och hamnar i en cirkel som går runt i all oändlighet.. tanken är i alla fall att om man tänker sig det allra hemskaste som kan hända så tar det tillslut udden av det för man måste inse att man ändå inte kan kontrollera situationen..
    och det är väl mitt mest konkreta tips, du kan inte kontrollera allt som händer. du gör så gott du kan och det är skitbra.
    tycker förresten att det är skitbra att du gör sånt du tycker är obehagligt, modigt..!

  7. Chill med spriten!

  8. Det är ett skådespel. En roll.

    Jag har turen att aldrig verka nervös, inte ens när jag håller på att gå under. Kanske darrar jag på handen, men jag har lärt mig att spela självklar i de mest udda situationer. Jag går utanför kroppen, som någon annan skrev, och betraktar alltihop distanserat.

  9. Btw kommer min pappa vara i publiken.

  10. tack för era fina och mycket kloka tips. jag tror också mycket på det där med att gå utanför sig själv och låtsas till man fixar det. allt i tillvaron är ändå någon form av rollspel så varför inte även den här föreläsningen. agnes, det där gjorde mig inte direkt mindre nervös ; )

  11. Vad är det du ska göra där? Vilken roll ska du spela?

  12. jag ska tala om åttiotalister och deras förhållande till sin samtid och sin omvärld och kommunikation och sånt. jag ska förklara för informatörerna hur de ska prata med åttiotalister.

  13. Du borde ha varit med när jag och mina föräldrars vänner hade ett nästangräl om detta kring matbordet för inte så längesedan.

  14. Mitt tips är att nån gång bara göra bort dig så mycket det går. Efter det känns inget annat så där överdrivet farligt.🙂

    Kontentan är mest att det är inte så jädra hemskt att göra bort sig när man väl har gjort det. Och, som de andra sagt, fake it ’til you make it!
    För mig fungerar även att hoppa runt som en liten duracellkanin i nån halvtimme innan (gör jag även innan jobbintervjuer eller stora möten), men jag vet att för andra fungerar tyst fokusering bättre. Vi är olika.

    Prova på en massa saker och håll dig till vad som fungerar för dig. Det kommer att gå skitbra!

  15. agnes: aha, varför blev det nästan ett gräl? spännande!
    annika: mjo, gillar tanken. helst skulle jag göra bort mig i något sammanhang där de inte betalar för att jag ska göra väldigt bra ifrån mig dock…

  16. Prova nu under Lundakarnevalen, då.

    Det viktiga är bara att du måste vara nykter. Måste, måste, måste. Efter det är det inte så farligt. Fulla klarar folk av att göra det mesta. Klarar man det som nykter klarar man vad som helst!

  17. caviargauche

    Rollspel är bra. Men lägg till lite ilska också. Jag jobbar i FN och med vita medelåldersgubbar som sitter och skrockar i skinnfotöljer och klappar en på huvudet, och när jag sitter där med min skrynklig. Och föreställer mig hur de aldrig skulla förbereda text och min amatörliknande power-point så brukar jag tänka på dessa diplomat-gubbare komma på tanken att vara nervösa, varför skulle de vara det? Då blir jag arg och bestämmer mig för att göra likadant. Jag sitter och pöser i min skinnfotölj. Pratar långsamt och eftertänksamt. Gestikulerar lite. Tycker att allt som kommer ur min mun är briljant, allt är relevant och drar ett litet torrt skämt som jag skrattar jättemycket åt själv. Och så pratar jag ännu långsammare. Och understryker viktiga poänger med att nicka åt mig själv. Och så glömmer jag helt bort att någon någonsin skulle kunna ifrågasätta mig eller tycka att jag har fel.

    Fungerar mycket bra.

  18. caviargauche

    sorry, det var ett stycke som hamnade fel där.

    Så här ska det vara:

    Rollspel är bra. Men lägg till lite ilska också. Jag jobbar i FN och med vita medelåldersgubbar som sitter och skrockar i skinnfotöljer och klappar en på huvudet, och när jag sitter där med min skrynkliga förbereda text och min amatörliknande power-point så brukar jag tänka på dessa diplomat-gubbare komma på tanken att vara nervösa, varför skulle de vara det? Då blir jag arg och bestämmer mig för att göra likadant. Jag sitter och pöser i min skinnfotölj. Pratar långsamt och eftertänksamt. Gestikulerar lite. Tycker att allt som kommer ur min mun är briljant, allt är relevant och drar ett litet torrt skämt som jag skrattar jättemycket åt själv. Och så pratar jag ännu långsammare. Och understryker viktiga poänger med att nicka åt mig själv. Och så glömmer jag helt bort att någon någonsin skulle kunna ifrågasätta mig eller tycka att jag har fel.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s