I väntan på regn

När jag vaknade alldeles för tidigt på lördagen dundrade hjärtat bakfyllt i bröstet och binjuremärgen sprutade ut adrenalin i min kropp tills den blev så sprängfärdig att jag inte fick plats. Tinnitusen ilade i huvudet och jag halvslumrade strax under ytan i en obekväm dvala. En film från 2009 spelades upp på mitt synfält med högupplösta ljud och färger: Jag åker buss från malmö central till möllevångsgatan en eftermiddag i maj och bussen går så oändligt långsamt de sista hundra metrarna till hans port och jag funderar på nödrepliker att använda om det skulle bli stelt i början.

Ljudet av en  övernattad festdeltagare som vaknade till i rummet bredvid bröt återblixtarna och när han passerade utanför min dörr så reste jag mig vingligt och hörde min röst säga att det inte var nödvändigt att han sov på den där obekväma resesängen och att han definitivt skulle få plats här. Han lade sig precis bakom mig och flätade ihop sina händer i mina på ett väldigt vänskapligt sätt som när man sover utomhus och fryser och använder den andras kroppsvärme av praktiska skäl. Platonskt, han är lite som en storebror. Långsamt gick pulsen ned och tinnitusen gled på ett magiskt sätt undan och jag somnade till hans sovljud och adrenalinet försvann i sovtunnlarna. När jag då och då vaknade till gömde jag mig mellan hans armar och lurade nervsystemet till att sluta pumpa ut stresshormoner inför en inbillad fara. Det var en så perfekt kravlös närhet, så sympatisk och utan vinstintresse. Inget substitut, men en slags frid.

Självklart är vissa saker oersättbara. Ibland känner jag det som att våra två år tillsammans grävde djupa flodådror inuti mig där känslorna vi hade för varandra färdades i ett cykliskt ekosystem. Nu gapar ådrorna tomma som djupa sår och väntar på regn.
Det låter så kokett men jag har alltid känt mig lite annorlunda. Det är så få som jag känner verklig identifikation och samhörighet med. Han såg saker utifrån på samma sätt som jag. Ibland när jag har pratat i telefon med honom och lägger på luren så får jag klaustrofobi, som att jag är inlåst i ett rum där jag fortfarande behöver honom eftersom att han är den enda som verkligen vet vem jag var och är. Men det är just ett rum och sådana kan man gå ut från. Utanför rummet så känns livet utan honom tillräckligt och hemma och där skapas nya behov av andra människor. Vissa av mina nya vänner är så viktiga, de får mig att tänka i nya tonarter på samma sätt som han fick mig att göra, de förfrämligar tillvaron och vill hitta ritningen för allt. De får mig att känna mig normal. Visst är det en annan form av beroende, men jag antar att jag måste kosta på mig nya beroenden.