Dagsarkiv: april 17, 2010

Det kladdigt angelägna

Jag förstår inte varför jag inte känner något. Han är ju snygg och intellektuell och intressant och dessutom verkar han gilla mig och drar sig inte för att uttrycka det. Det är väldigt smickrande. Men det är något i hans angelägna meddelanden i min röstbrevlåda och hans ängsliga frågor på facebookchatten som får mig att kallna.
Kanske är det för att han påminner mig om sidor hos mig själv som jag inte gillar: de angelägna och osjälvständiga. Man föraktar det hos andra som man räds hos sig själv. Han väcker minnen från ett liv då jag inte hade råd att vara cool. Då jag fick vara smärtsamt ovärdigt angelägen för att få vara med någonstans, på högstadiet då jag skrev tillkämpat glada sms för att veta om jag möjligen var bjuden till den där festen. Minns deras viskande röster då de kom överens om att ljuga om att de skulle till sin mormor för att slippa vara med mig. Det är omöjligt att verka sval och självtillräcklig när man vet att man inte har några alternativ. Det är mitt mål nu, att alltid ha en flyktväg, att ha tillräckligt många alternativ för att ha råd att vara cool, ett fuck off-relationskapital. Det leder både både till ett starkare oberoende men kanske också att man inte riktigt kommer så nära människor som förr.
Det är så hemskt sorgligt att det fungerar såhär. Det bästa vore väl ändå om man kunde bli kär i den som blev  kär i en och förbehållslöst uttryckte det. Istället klagar man på att de är ”för på” och letar vidare efter något mer svåråtkomligt. Jag skäms lite över att sky det kladdigt angelägna: det borde ju premieras att modigt och ärligt våga berätta att man har behov av någon, det är sällsynt i vår lagomentusiastiska samtid. Men när det händer för många gånger på en vecka utan att jag svarar får jag känslan av att personen inte har ett tillräckligt intressant liv för att kunna vara nöjd med tillvaron på egen hand. Att den känner sig ohemma i sin värld. Personen kommer ju i så fall hamna i en väldig beroendeposition till mig som inte är särskilt bra för en jämställd relation.

Jag ryser när jag tänker på gymnasiet då jag alltid var kompistjejen som fick höra att ”jag gillar dig jättemycket som vän, men inte mer.” Det var så vänligt men bestämt iskallt avvisande. Jag kände mig så obehövd och framför allt ospännande: inget ett spännande dimhöljt väsen  som killar kämpade för att komma inpå livet. Jag var mer ett oväsen, rolig och smart men inte den som de skrev låtar om. Kanske för självutlämnande och öppenhjärtlig, så att inget fanns kvar att upptäcka? Förmodligen bara inte tillräckligt rådjurslik.

Annonser