Dagsarkiv: april 13, 2010

Dess lystna svårmod mättar till och med vår egen omättlighet!

Nietzsche verkar ha haft en rejäl beef med Wagner när han skrev Fallet Wagner 1888. Jag får nästan för mig att de hade haft någon slags misslyckad crush, varför kallar han annars Wagner för ”en listig skallerorm”!? Dessutom påpekar han flera gånger på tal om ingenting hur fördärvande kärleken är, tillexempel så säger han att den bara är en ”finare form av parasitism” – ”ett sätt att nästla sig in i en främmande själ, ja emellanåt till och med in i ett främmande kött – ack!” Typiska skarpa postrelationsinsikter.

Han totaldissar Wagners ”konstlade och brutala” musik och kallar nedlåtande Wagner för de kristnas talesman. Bizets musik hyllar han som sensiblare och mer ödesmättad: för mig verkar det som om den speglar en infördödenvaro där man lever med ständig insikt om den förestående undergången eller kanske livsledan och bristen på utvägar. Därför blir de korta flyktmanövrarna så mycket mer närvarande, därvarande och eviga.

Vi blickar upp och ut – sågs havet någonsin ligga blankare?

Den raden påminner mig om i fredags då jag och monki begav oss till chrisks bunker och utan ironisk distans berusade oss med eurotrash och ren sprit och färdades ut i en svartklubbslokal utan att veta var vi skulle vakna imorgon. Först en liten uppförsbacke när minnen  fortfarande tynger en tillbaka. Sedan utför och bortom in i en självorsakad kastadhet och ett vemod varigenom en förlöst storm talar. Man vill inte veta var natten ska sluta, man vill upprätta en illusion om att natten är ett nyfött liv. Man vill glömma var man kommer ifrån och var man är påväg.
Den där fredagsnatten kändes det som att musiken fick samma melankoli att gå genom våra kroppar, orsakad av åtskiljda minnen och önskningar, men materialiserad i samma svårmod. Vi behövde inte fråga varandra om var det kom ifrån, musiken talade åt oss. Att vara med chrisk och och monki och deras gehäng av cyberkoftor är som främlingslegionen, de frågar inte så mycket, undrar inte var man kommer ifrån eller vad som egentligen hände och det är skönt. Det tvingar mig att återuppfinna mig själv hela tiden, varje kväll ett nytt liv.

Detta är en muntrare musik, men inte på det franska eller tyska viset. Dess munterhet är afrikansk: ödet vilar tungt över den, dess lycka är kort, plötslig, utan pardon.

När filtertechnon lade mig under sin hand så visste jag att jag skulle återvända till allting snart och just därför blev det lättare att låta musiken våldta. I eurotrashens musikvideor flimrade ett annat liv förbi, ett enklare liv med cerise partytoppar och gaturace och flickrum och göraslutsms och billiga turistorter och kärlekshistorier med förutsägbar musikvideodramaturgi.

Denna sydligare , mer brunbrända, mer förbrända sensibilitet….vad välgörande en sådans dagar är!

Det var något så magiskt med den ljusblå kyliga aprilhimlen som påminde om högstadieårens bortlängtan, chrisk maskinrum och den dundrande eurotrashens mollharmonik: vulgär, datorgenererad och designad för att tonartshöja exakt den sekund då hjärnan behöver det. Det är nihilistisk, omaskerad musik som talar om det tillfälliga mötets melankoli, om en evig återkomst av dansgolvsflykter, om någon som alltid försvinner innan man vaknar.  Det är inte konstigt att nästan all eurotrash är i moll. Jag har aldrig förstått de som pratat om klubbande som ”skoj”, för mig är det mer än så: experimentell subjektsflykt samtidigt som vemodsstinn introspektion. Mollharmoniken  stämmer dansgolvsorganismernas kroppar i ett fysiskt svårmod  där all den oro, saknad och önskan som i dagsljuset ter sig grumlig och skugglik materialiseras i ett förklarande ljus: och med insikten följer en berusande nihilism. Eurotrashen är en avskiljd hamn, en tidsfryst parallell dimension oberoende av tillvaron, en rymd där tonårens oironiska längtan bortom horisonten lever åter.
[12:59] <monki> ett helt liv måste rymmas under en kväll

Och vad lugnande denna moriska dans talar till oss! Dess lystna svårmod mättar till och med vår egen omättlighet!


Annonser