Något att komma hem från, något att komma hem till

När man inte längre är ihop så får man dela in tillvaron i disciplinerade arbetspass för att inte bli paralyserad av hur annorlunda den är. Basbehoven blir viktigare: äta,  andas, sova. Som vuxen har jag aldrig levt utan honom. Jag flyttade ihop med honom nästan direkt efter småstaden så tillvaron är designad efter vår livsrytm, nu måste jag hitta en egen.
Alkohol är ett perfekt avtrubbningsgift efter en viss sorts kärleksrelation, sorten med hetsiga on off-känslor och extrem växelström och ovisshet. När man däremot försöker komma över en en lång trygg vanerelation som man varit övertygad om skulle vara för alltid, så är alkohol mest till besvär. Den trubbar av kroppen så att den inte känner sorgen och uppehålls i bearbetningsprocessen.
Promenad två timmar om dagen och gena genom våra gamla kvarter och parker för att hjälpa hjärnan att förstå att han inte finns kvar. Skriva och svara på mejl men inte fastna i gamla facebookalbum. Laga mat långsamt, inga av våra gamla favoriträtter och äta den ensam utan att prata med någon. Ätande blir mindre performativt ensam och man kan krydda med vad man vill, även sånt han inte gillar, det känns symboliskt. Lyssna på p1 och diska eftersom ingen annan kommer att göra det och det är skönt att göra något enkelt och förutsägbart men ändå meningsfullt,  det händer något i hjärnan då.  En slags ro.Vaknar i en tom stilla lägenhet med vita väggar där allt står kvar exakt som när han sa att mitt namn skulle vara det sista han kom ihåg när han blev gammal.
På kvällarna öl med gamla och nya människor och när man inte har något att återvända hem till så blir det viktigare att  man vara sitt allra mest tilltalande jag. Det finns ingen autobekräftare och vakare längre.
När jag flyttpackar blir jag hjärtsjuk av de tomma vita väggarna och får sminka om mig ännu en gång. Blir salongs innan festen för att inte komma dit gråtmild. En klädsam mild sorgsenhet går bra men inte en kladdig. Tillvaron måste ha rutiner och rytm, något att komma hem från, något att komma hem till.
Jag har inte upplevt en sådan här tystnad sedan jag var nitton. Jag minns mitt lilla rum på Van dürens väg i Lund där jag valde kläder och ögonskugga och låtar inför kvällen och det var så berusande tyst, bara vägljud och ventilation i fjärran och ovetskap. Jag var i limbo mellan småstad och vuxen och kom från ingenstans.
Den natten var vi på Ariman med litteraturkursarna och beslöt oss för att ta en taxi hem till mig. Jag minns  det dova ljudet i den den stigande hissen och hur hudlöst det var.
Morgonen efter fanns tystnaden inte längre kvar. Nu är den min igen och det svindlar.

Annonser

11 responses to “Något att komma hem från, något att komma hem till

  1. Kanske är det precis det här jag vill läsa en förmiddag som denna, när jag äter gröt mellan takhöga travar av flyttkartonger och om åtta timmar kommer befinna mig där du är nu.

  2. Sender dig et stort kram. Jeg ved præcis, hvor du er og det er ikke sjovt. Det tager lang tid at finde sine fødder igen. Men det kan lade sig gøre.

    Knus Charlotte

  3. åh, isabelle………………

  4. Du skriver så svidande och så exakt.

  5. lyssna på den här låten. den förmedlar känslan.

  6. eller den här versionen. vilken du vill.

  7. ”Allt som har en början har ett slut ”, tyvärr tyvärr… 😥 – säger Wi i en fas av livet – och i en annan kan Wi mycket väl om samma sak säga – ”Tack och Lov ! ” – ”vet” Josef B. 😉

  8. jag har alltid gått in här då jag är lite sänkt och det är nog meningen så

  9. fröken: word! gillar att veta att det känns så för dig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s