Placebonostalgi

Åttiotalisternas planlösa ökenvandring bland ruiner av ideologier får dem att törsta efter sammanhang. Jag tillexempel önskar att jag var med i en spännande motståndsrörelse under andra världskriget och fick infiltrera nazistfester där alla hade glitterklänningar med fjädrar och ondskefullt mjuka leenden och kristallglas.  Jag blev hjärtsjuk av placebonostalgi när jag såg Inglorious basterds och den nederländska filmen Black Book om en modig kvinna i motståndsrörelsen som överlever särdeles många bombattentat och mordförsök och till råga på allt måste inleda en skenrelation med en av de ondaste nazistofficererna (som visar sig vara god sen, vilket är bra eftersom han är ganska snygg) . Ja, ja, det var kanske inte en särskilt munter tid överlag, men de hade iallafall något som gav mening. Och florhattar. Jag älskar irc eftersom det känns som en mysig liten motståndsrörelse med spioner och hemliga små sammanslutningar och interna kodord och ritualer. Kanske gillar jag andra världskriget också för att jag ofta var i övergivna flyghangarer med grått ljus som barn eftersom morfar var pilot; lukten av flygbränsle och metall och gummi och mörkgråa avsomnade plan, stora oanvända flygfältsområden och dimma, åh. Nuförtiden om man ska infiltrera någon nazistorganisation så får man gå på bonniga sd-möten med lönnfeta landsortsrasister. Dressman-SS, som Lisa sa.

Åååh, det milda dimmiga ljuset, trenchcoatarna, den röda färgen på läpparna, de dolda agendorna, de förbjudna känslorna.

Annonser

3 responses to “Placebonostalgi

  1. Carice van Houten är så sjukt jävla vacker. Inte snygg – vacker. Och jag tyckte också att den där filmen var helt fantastisk: Rött läppstift, kristallglas, uniformer, sidenhandskar, kvillrande skratt, stöveltramp som ekar i marmorsalar, dekadens och hemlighetsmakeri. Jag hade hellre sett att filmen fokuserat på detta och låtit den hemska hemska Förintelsen vara en lagom tragisk inramning bara.

  2. Jag säger bara ”Shining Through” (I örnens klor) med Melanie Griffith som naiv superspion som fotograferar ritningar från Peenemünde hemma hos Liam Neeson. Naiv och sockersöt, javisst, men med roliga anspelningar på ”Pimpernel Smith”. Och Melanies hesa röst och fenomenala förmåga att springa i högklackat gör att man förlåter allt.
    /Max

  3. tack för tipset max, ska undersöka.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s