Jagtunneln och självkontrollens död

När jag tackat ja till att medverka i en  tv-debatt skäms jag lite. Jag har ju ingen kontroll över vilken bild av mig som kommer att förmedlas, hur mitt sköra jag kommer att slungas ut till receptorerna utan någon skyddande kapsel.  Men jag sväljer skammen och tänker att det kanske inte gör så mycket. Det där med jag är ändå bara 1900-tal.

Jaget är en illusion, menar filosofen Thomas Metzinger i sin The Ego Tunnel – The Science of the Mind and the Myth of the Self”. Hjärnan aktiverar och upprätthåller jaget som ett sätt att processa omvärlden, ett snävt urval av impulser utifrån. Rasmus bloggade lite om det här. Jagets upplevelse av världen äger rum inne i en jagtunnel, skriver Jan Söderqvist i en SvD-essä. Jag och Söderqvist pratade lite om det här över några drinkar efter vår medverkan i SVT Debatt i torsdags (hopplös show, jag log åt deras kasperteater) och jag kom fram till att idén om jagillusionen kan användas som en feministisk strategi.

Min tes är att kvinnor i mycket högre grad än män är självkontrollerande och skäms. De skäms när deras kroppar inte lyder och när de inte har kontroll över vilken bild som de ger av sig själva till omvärlden. Jan berättade att han under sina många år som redaktör i olika sammanhang insett att kvinnor tackade nej till uppdrag mycket oftare än män. Jag tänker att det beror på att kvinnor oftare oroar sig för att inte vara tillräckliga, att det de gör inte blir perfekt och att de inte har kontroll över hur de framstår. Medan män, i föreläsningssalen, i media, i politiska debatter, gärna uttrycker sig även om de inte är särskilt insatta i sakfrågor och inte har kontroll över vilken bild av dem som kommer att förmedlas.

Jag började strunta i vilken bild av mig som hamnade i  omvärldens händer för flera år sedan. Jag var ganska dålig på elgitarr och att stå på scen och sjunga och att argumentera i klassrumsdebatter och att verka normal. Jag gjorde allt det där ändå fastän det blev pinsamt och mitt distribuerade jag kontaminerades. Jag struntade i det, eftersom jag ändå inte upplevde mig som ett jag, snarare som ett vara som kände, tänkte och upplevde tillvaron olika från dag till dag.

Ibland när jag tittade mig i spegeln kunde en stark overklighetskänsla ta andan ur mig, det var som att bli överkörd av ett tåg: en person stod där, någon som jag kunde ha mött i folkvimlet i en stad, men jag kände inte att det var en enhet. Jag kände mig inte alls bekväm med tanken på att den där personen i spegeln skulle förväntas göra anpråk på att vara en och samma, ett representativt varumärke, en person. Vuxenblivande handlar mycket om krav på jagblivande. Det borde inte vara så. Varför förväntas vi bli de där sammanhållna jagen, som får skäll om vi gör något som inte hänger ihop med den av omvärlden definierade enhetliga bilden – ”det där är väl inte din stil”, ”det där är väl inte du” ?

Tunneln är i själva verket ett fängelse, men nu börjar vi ana ljuset i tunnelns slut, skriver Jan Söderqvist i SvD. Det är jag övertygad om; exempelvis skulle det här kunna sätta käppar i hjulen för trenden med självförverkligandeprojekt och självhjälpsböcker som handlar om att bli den man drömmer om, att bli det där enhetliga, genomtänkta, kontrollerade självet som Mia Thörnblom pratar om.  Det är ingen idé att ens försöka. Kvinnor tänker att det är upp till mig, det är mitt fel om omvärlden inte godkänner mig, jag måste ha fullständig kontroll och överblick. Det är så passé.

Tanken på jaget som alltid står ansvarig för sina handlingar och för hur omvärlden uppfattar det är väl ganska kristen: med nya testamentet lanserades tanken på att man kan synda även i tanken, att allt man gör skulle bedömas på räkenskapens dag, den dualistiska tanken på att kroppen därför måste kontrolleras hårt av sinnet. Det handlar mycket om värdighet.  Några tusen år tidigare trodde man att de impulser och infall som dök upp i hjärnan var order från gudarna och inget som man själv kunde stå ansvarig för. Oraklen uppfanns när den här idén dog ut. Nu med insikten om det medvetna jagets död kanske vi äntligen kan försonas med våra  infalls nyckfullhet och den frustrerande mystiken med vår brist på kontroll över handlingar och känslor.

Kommer kanske insikten om jagtunneln minska individens ansvar över vad den gör med sin kropp? Vi är ju divider snarare än individer. Söderqvist trodde inte riktigt det, han sade något om att vi fortfarande är kroppar, kroppar som kan välja. Min vän Lisa däremot sade något om att allt det vi gör med våra kroppar som vi inte riktigt kan förstå i efterhand är ett symtom på just vår jaglöshet.

Annonser

15 responses to “Jagtunneln och självkontrollens död

  1. kom att tänka på niotillfem (och dylika bloggar) igen när jag läste, apropå ”mitt distribuerade jag kontaminerades” fast som ett exempel på motsatsen då.

    nu kanske mitt internetjag kontamineras för att jag uttrycker mig så virrigt men, bra text anyway!

  2. annika, det låter absolut något i den tanken. bloggar är ju ett sätt att distribuera ett jag på ett extremt kontrollerat sätt, med lyxen att kunna dölja allt det som inte är kontrollerat bakom skärmen.

  3. Såg debatt på Play som jag brukar och jag märkte dig av en slump och tänkte ”vad gör Isabella där!?”. Sen fick du tuvärr inte prata förrän på slutet men jag såg att du småflinade lite när den där långe folkpartisten pratade om att den som sålde droger till den avhoppade latinotjejen i rosa var ‘cynisk’, jag tänkte.. now why would she do that? Tycker du att man ska få köpa droger lagligt(I don’t put a value judgment in that)?

    Bara en liten fundering 🙂

  4. Walt Whitman

    Whoever you are, I fear you are walking the walk of dreams,
    I fear these supposed realities are to melt from under your feet and hands,
    Even now your features, joys, speech, house, trade, manners, troubles, follies, costume, crimes, dissipate away from you,
    Your true soul and body appear before me,
    They stand forth out of affairs, out of commerce, shops, work, farms, clothes, the house, buying, selling, eating, drinking, suffering, dying.

    Painters have painted their swarming groups and the centre-figure of all,
    From the head of the centre-figure spreading a nimbus of gold-color’d light,
    But I paint myriads of heads, but paint no head without its nimbus of gold-color’d light,
    From my hand from the brain of every man and woman it streams, effulgently flowing forever.

    Whoever you are! claim your own at any hazard!
    These shows of the East and West are tame compared to you,
    These immense meadows, these interminable rivers, you are immense and interminable as they,
    These furies, elements, storms, motions of Nature, throes of apparent dissolution, you are he or she who is master or mistress over them,
    Master or mistress in your own right over Nature, elements, pain, passion, dissolution.

  5. Skulle nog vilja invända mot din tanke att jaget är en ganska kristen idé; snarare har ju egot traditionellt utmålats som något rätt och slätt luciferianskt jfr eftertexterna till filmen Revolver. 😉 Annars tycker jag nog du sätter fingret på något intressant, särskilt när du verkar antyda att självförverkligande-boomen som rått är absurd eftersom den ofta går emot vad som jag skulle kalla människans ”essens”; det är svårt att ändra på något som är i sig. Den fula ankungen förde en ganska miserabel tillvaro så länge den försökte vara något annat än den svan den var… och det var det yttre jaget, jagtunneln, egot, som förde den vilse. Avunden till nästan, skulle man kunna säga. Självförverkligandelitteraturen verkar befatta sig mera med jaget än med the nature of things, och jag hoppas vi snart fattar att spegelbilden inte är allt vi är.

  6. Om du inte sett senaste avsnittet (nr 3) av Åh Herregud så tycker jag verkligen att du ska göra det. Det handlar om tron som befrielse, från såväl förtryck som förtrycket mot jaget genom kontroll och rädslor. Tänkte svara någonting om din tanke om det testamentliga, men kom fram till att det programmet sa väldigt mycket om vad jag tänker kring frågan. Ska utveckla det i blogginlägg också. Visst består Bibeltexter ömsom av en förlåtande och en straffande Gud, helt enkelt för att det var olika upphovsmän som kom med olika Gudsbilder. Bibeln går inte ihop, men jag tycker att programmet (om man bortser från Jonas Gardells långa haranger inför kameran i början, segt) visar hur det även använts i befrielsesyfte. Och fortfarande gör. För mig handlar förlåtelsebönen om att lägga misstag bakom mig och försonas med mig själv för att jag varit för full, gapat för mycket, sårat någon osv istället för att fortsätta älta det. För mig handlar befrielsen i tron om att vara svag, osammansatt, ständigt felande enligt de uppsatta normerna och ändå vara älskad just så.

  7. =/

    Nej, nej, nej…vilket svammel.

    Jag gillar oftast dina inlägg, men detta var inte bra…

    Jag upplever det som osammanhängande och inte riktigt seriöst, dvs svammel.

  8. Mycket intressant text. Personligen försöker jag undvika att fundera för mycket på det här. Don’t stare into the abyss, osv…

  9. Bra och intressant inlägg. Men din användning av jaget går jag inte riktigt med på. Nu har jag inte läst Metzingers bok men det kanske inte så stor roll. Det går faktiskt inte att bortse från Freud i det här fallet. Att jagtunnelns slut också skulle innebära slutet på självkontrollen är att blanda ihop jag och och överjag. Det är ju den senare som utövar självkritik, ger upphov till skuld- och skamkänslor osv. Alltså självkontroll. Blir lite konstigt att blanda ihop dem tycker jag.

  10. Wohoo, precis det perspektiv jag behövde just nu. Tack!

  11. Pingback: ”Jag har studerat så mycket att jag nästan med säkerhet kan säga att Gud inte finns. Ändå tror jag.” av Elin Grelsson

  12. Fredrik Lindholm

    Intressant utvikning. Men handen på hjärtat, har vi inte hört frasen ”feministisk strategi” lite väl ofta nu?

    Sedan så är ju disciplin uppenbarligen en framgångsrik strategi. Pröva att skriva en *läsvärd* bok genom att lalla dig fram. Du kommer aldrig att bli klar.

  13. Som vanligt, intressant och tänkvärd text av Ståhl. När det kommer till funderingar kring det egna jaget och identiteten brukar jag tänka på det gamla Sherlock Homes citatet. ”when you have eliminated the impossible, whatever remains, however improbable, must be the truth”

    Alltså, jag vet kanske inte riktigt vem jag är, men jag vet vem jag INTE är. Så genom att pröva och ställa sig själv inför grejer så får man liksom se vad som ska bort. Ett täljande som till slut kanske leder till något slags jag eller någorlunda solid identitet. När man är 55 kanske man har svaret. (sen är det klart en annan diskussion hur detta jag ska distribueras till och uppfattas av andra…)

  14. Det är inte en tillfällighet att det är till Fysiken av Aristoteles som man måste bege sig för att finna vederläggningen av tesen enligt vilken all predikation utom tautologin är omöjlig, därför att även om Eleaterna inte själva blivit medvetna om hur omöjlig deras fysik dömde ut all mänsklig diskussion att vara, så är det just på ”fysikern” Parmenides som deras argument, vid en sista analys, stöder sig – Cynikerna, Megarerna och utan tvivel också vissa av sofisterna– som bekräftade det omöjliga i den (1/71/144) predikativa diskussionen. ”Låt oss då förklara , frågar Främlingen i Sophisten, (Ar.) hur det kan komma sig att vi kan benämna ( prosagoreomen) en och samma sak med en mångfald namn … Vi annonserar människa, som du vet, genom att tillägna henne en mängd benämningar ( poll’ atta eponomatontes), och ger henne ( apipherontes) färger, former, storlek, fel och dygder ; med alla de sätt som vi kan tala om, som i tusen andra, det är inte bara människa som vi bekräftar vara, utan också vara god och andra kvalifikationer i ett oändligt antal. Det är likadant med alla andra föremål ; vi kallar var och en av dem bara ett för att kunna beskriva detta (som skall beskrivas) som en mångfald och kunna ge den ett otal namn … Därför är det lätt att invända mot nästa som kommer att det är omöjligt att många skall kunna vara en (ett) och att ett skall kunna vara mångfaldigt. Och naturligt vis (för dessa motsägare) gör de sig ett nöje i att inte tillåta att man säger att människan är god, utan bara att det goda kallas gott och människan människa.”
    Problemet med varat hos Aristoteles, Aubenque, Paris 1962.
    All ångest är ångest för det egna jaget

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s