Dagsarkiv: mars 20, 2010

Jagtunneln och självkontrollens död

När jag tackat ja till att medverka i en  tv-debatt skäms jag lite. Jag har ju ingen kontroll över vilken bild av mig som kommer att förmedlas, hur mitt sköra jag kommer att slungas ut till receptorerna utan någon skyddande kapsel.  Men jag sväljer skammen och tänker att det kanske inte gör så mycket. Det där med jag är ändå bara 1900-tal.

Jaget är en illusion, menar filosofen Thomas Metzinger i sin The Ego Tunnel – The Science of the Mind and the Myth of the Self”. Hjärnan aktiverar och upprätthåller jaget som ett sätt att processa omvärlden, ett snävt urval av impulser utifrån. Rasmus bloggade lite om det här. Jagets upplevelse av världen äger rum inne i en jagtunnel, skriver Jan Söderqvist i en SvD-essä. Jag och Söderqvist pratade lite om det här över några drinkar efter vår medverkan i SVT Debatt i torsdags (hopplös show, jag log åt deras kasperteater) och jag kom fram till att idén om jagillusionen kan användas som en feministisk strategi.

Min tes är att kvinnor i mycket högre grad än män är självkontrollerande och skäms. De skäms när deras kroppar inte lyder och när de inte har kontroll över vilken bild som de ger av sig själva till omvärlden. Jan berättade att han under sina många år som redaktör i olika sammanhang insett att kvinnor tackade nej till uppdrag mycket oftare än män. Jag tänker att det beror på att kvinnor oftare oroar sig för att inte vara tillräckliga, att det de gör inte blir perfekt och att de inte har kontroll över hur de framstår. Medan män, i föreläsningssalen, i media, i politiska debatter, gärna uttrycker sig även om de inte är särskilt insatta i sakfrågor och inte har kontroll över vilken bild av dem som kommer att förmedlas.

Jag började strunta i vilken bild av mig som hamnade i  omvärldens händer för flera år sedan. Jag var ganska dålig på elgitarr och att stå på scen och sjunga och att argumentera i klassrumsdebatter och att verka normal. Jag gjorde allt det där ändå fastän det blev pinsamt och mitt distribuerade jag kontaminerades. Jag struntade i det, eftersom jag ändå inte upplevde mig som ett jag, snarare som ett vara som kände, tänkte och upplevde tillvaron olika från dag till dag.

Ibland när jag tittade mig i spegeln kunde en stark overklighetskänsla ta andan ur mig, det var som att bli överkörd av ett tåg: en person stod där, någon som jag kunde ha mött i folkvimlet i en stad, men jag kände inte att det var en enhet. Jag kände mig inte alls bekväm med tanken på att den där personen i spegeln skulle förväntas göra anpråk på att vara en och samma, ett representativt varumärke, en person. Vuxenblivande handlar mycket om krav på jagblivande. Det borde inte vara så. Varför förväntas vi bli de där sammanhållna jagen, som får skäll om vi gör något som inte hänger ihop med den av omvärlden definierade enhetliga bilden – ”det där är väl inte din stil”, ”det där är väl inte du” ?

Tunneln är i själva verket ett fängelse, men nu börjar vi ana ljuset i tunnelns slut, skriver Jan Söderqvist i SvD. Det är jag övertygad om; exempelvis skulle det här kunna sätta käppar i hjulen för trenden med självförverkligandeprojekt och självhjälpsböcker som handlar om att bli den man drömmer om, att bli det där enhetliga, genomtänkta, kontrollerade självet som Mia Thörnblom pratar om.  Det är ingen idé att ens försöka. Kvinnor tänker att det är upp till mig, det är mitt fel om omvärlden inte godkänner mig, jag måste ha fullständig kontroll och överblick. Det är så passé.

Tanken på jaget som alltid står ansvarig för sina handlingar och för hur omvärlden uppfattar det är väl ganska kristen: med nya testamentet lanserades tanken på att man kan synda även i tanken, att allt man gör skulle bedömas på räkenskapens dag, den dualistiska tanken på att kroppen därför måste kontrolleras hårt av sinnet. Det handlar mycket om värdighet.  Några tusen år tidigare trodde man att de impulser och infall som dök upp i hjärnan var order från gudarna och inget som man själv kunde stå ansvarig för. Oraklen uppfanns när den här idén dog ut. Nu med insikten om det medvetna jagets död kanske vi äntligen kan försonas med våra  infalls nyckfullhet och den frustrerande mystiken med vår brist på kontroll över handlingar och känslor.

Kommer kanske insikten om jagtunneln minska individens ansvar över vad den gör med sin kropp? Vi är ju divider snarare än individer. Söderqvist trodde inte riktigt det, han sade något om att vi fortfarande är kroppar, kroppar som kan välja. Min vän Lisa däremot sade något om att allt det vi gör med våra kroppar som vi inte riktigt kan förstå i efterhand är ett symtom på just vår jaglöshet.