Åldern som alibi för allt

Nästan alla jag känner är tio år äldre. Det är som i en cyberpunkroman där alla i min ålder har dött av ett radioaktivt nedfall och kvar finns ingen i samma livsfas. De äldre kan prata vagt om ett tidigare liv, en mörk irreguljär tjugoårsvandring i limbo. Sedan låter de minnena skingra sig som fåglar och ler rofyllt. De verkar inte förstå varför jag tycker att allt känns så angeläget, som att bli överkörd av ett tåg. De har lämnat det där nu.
Jättemånga som jag känner får barn och gifter sig med den som de slutgiltigt älskar. De landar mjukt i sig själva och allt det som stormade stillnar. Inget verkar fattas. De blir sårade när jag raljerar över att jag hatar barn och jag blir iskall av skam. Det är ju bara för att jag egentligen är avundsjuk för att de har hittat hem.
Jag går omkring på Ikea och plötsligt är jag ett barn i en trygg låtsasvärld och livet utanför är bara konturer av en dröm. Jag vill inte vara sådär tillgjort störigt barnslig egentligen men det är en försvarsmekanism, en trygg flykt från allt ansvar.  Ett skört alibi för allt det fula, det oförställt angelägna, det kladdiga omaskerade emo. Jag vill vara som epikuréerna i trädgården och inte bry mig.

Jag minns hur obekväm rollen som Barnet blev efter några år, kanske tre. Samtidigt höll jag den fruset tätt tätt intill min kropp som ett döende älsklingshusdjur och blev ledsen när mina föräldrars lyxigaste vänner slutade tycka att mina barnsliga kommentarer var gulliga. Plötsligt var tydligen det barnsliga bara just en roll, som inte klädde mig längre. De verkade inte fatta att den hade varit en roll hela tiden.

Ju äldre man blir desto svårare blir det att bli älskad.  Kanske för att folk så ofta misstänker en för att vara på låtsas och onaturlig. Som om barn skulle vara helt naturliga och okonstlade och omedvetna om hur man ska låtsas vara för att bli omtyckt.
Jag tror snarare att de inser väldigt tidigt att de alltid måste spela någon slags roll och att vissa av rollerna funkar mindre bra.

(Hämtad ur en text som tidningen People bad mig skriva, kommer i nästnästa nummer).

Annonser

4 responses to “Åldern som alibi för allt

  1. På jobbet pratar de om elpriserna på varje rast… Då känns gymnasiet långt bort 😦

  2. Hehe, word!

    Jag föredrar fortfarande collegefilmer framför socialrealistiska draman, lyssnar hellre på 80-talets pudelrock än senaste superseriösa indiesläppet som hypas i Nöjesguiden, föredrar amerikanska självhjälpsböcker framför tung deppig fransk filosofi, hatar småbarn, osv.

    Kan det inte vara så att typ alla är barnsliga och osofistikerade egentligen och sysslar med ”preference falsification” för att signalera status och uppnå stratifiering och gemenskap i in-gruppen (typ urban hipster i det här fallet).

    Vad gillar du inom cyberpunk förresten?

  3. aha, har inte sett och läst så mycket ännu, lite gibson, bara utdrag. tipsa gärna!

  4. Skriver du i People :O! Nice! Bästa tidningen, har alla nummer.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s