Kollektiva minnen

Jag gillar hur youtube fungerar som en kollektiv minnesbank där vuxna enas gråtmilt nostalgiskt kring nyvakna minnen av gamla tv-serier från uppväxten. Serien Allis med is såg jag s0m fyraåring och dess melankoliska stämningar lagrades nog i min hjärnbark och fick mig att älska grå monolitiska storstäder i oktober, gula löv och nomadtillvaror. Och gamla skolor i Stockholm, med många trappor där det luktar damm och gammalt och höga gula almträd på skolgården, åh placebonostalgin! Allis blir av med sin bästa vän i en bilolycka och måste flytta till släktingar i Stockholm eftersom föräldrarnas firma har gått i konkurs. De nya klasskamraterna är odrägliga och hon hemsöks av minnen av det som varit. Hon och en nyinflyttad kille vars mamma har dött gömmer en skadad fågel högst upp i ett dragigt klocktorn och allierar sig långsamt i sorgen. Den här serien satte liksom ett tema för mitt liv många år framöver, längtan till något odefinierat förlorat, hemletandet och föraktet mot grupparbeten och auktoriteter. Att tillåta sig att vända blicken bort från världen, kanske till priset av att bli ensam.

Den sortens serier görs inte nu förtiden!

Annonser

8 responses to “Kollektiva minnen

  1. Brukar normalt vara extremt anti svensk socialrealism (min guiltypleasure är Arnold och collegerullar) men jag får väl ta o kolla in detta då.

  2. Vad är förresten dina bästa tips o trix kring det här med att driva tidning?

  3. Var det inte där han hette något som betydde fågel i efternamn också?

  4. omg julia, jag hade ingen aning om det men jag googlade hans namn (sikorka, det är polskt) och google serverade mig bilder på domherrar eller någon liknande art. cool

  5. Bra blogg! Och Allis med Is, det var min första bok som var tjock och lite svår och som jag läst själv! Morfaderns prat om att i himlen finns blå små hästar gör mig än idag väldigt öm i hjärtat.

  6. karin ja! älskade honom.

  7. Min brorsa (som senare kom att balla ur fullständigt) gick alltid omkring och sa ”Skit…skitjävel” efter att vi hade sett Allis med is. Det är onekligen en TV-serie som har satt spår. Väldigt fin och melankolisk serie som på ett ganska bra sätt skildrar hur det är att växa upp som melankoliskt barn.

    Jag hade glömt bort din blogg (nästan ett år sen jag var här senast!), men du skriver verkligen skitbra, så nu kommer jag titta in lite oftare 🙂

  8. henke, ja, det var nog det som appellerade till mig, få barnserier vågar visa de nyanserna av livet. det blir ofta snuttifierat och de vassa kanterna filas av för att vuxna inte tror att barn kan hantera det svarta. ❤ när vuxna tar barns känslor på allvar och inte förminskar dem till någon slags b-version.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s