Dagsarkiv: februari 28, 2010

Jag vantrivs i kulturen

Surdeg

Jag visste att jag borde ha anat ugglor i mossen redan när det i inbjudan till festen stod ”Bring wine and cheese”. Achtüng, mördande tråkiga akademiker!  Jag, chrisk och lisa tog med oss en Konsum-ost och vodka.

När vi kom dit välkomnades vi av ca 100 ledsna spädbarn som pep, väste och råmade argt. – Usch, det finns barn här, sade jag tyvärr lite för högt och de välkammade föräldrarna såg surare ut än surdeg. De verkade finna ungjävlarnas oljud näpna och älskvärda. Vi var tvugna att vara tysta i 45 minuter eftersom festen inleddes med en overheadföreläsning om föreläsningar (but whyyy?!!) av en manlig akademiker som uppenbart älskade sin röst mer än de skrikande mistlur-bäbisarna gjorde.
Ibland kluckade den hopsmälta akademikerkroppen synkronicerat av lagom högt skratt åt föreläsarens skämt om Powerpoint.
Jag försökte gå ut i köket och ”låna” lite av ostarna men lisa sa att vi var tvugna att låtsas vara intresserade av föreläsningen först.
”- Var är proppskåpet? Åh, tar det aldrig slut?” jämrade vi oss högljutt för att några sekunder senare upptäcka att föreläsaren passerade strax bakom oss på väg från ett toalettbesök. Fail. Hela tiden var jag rädd att trampa eller sparka på något av barnen av misstag och jag hällde i mig vodka för att lugna nerverna. Tyvärr lyckades jag tappa ett par glas på golvet. Det kryllade av små barn överallt, de var som myror.

Och sedan började mingeleländet.  – Förut brukade jag vara ute bland folk rätt mycket men nu är jag mest på internet, förklarade Chris för någon i välstruken skjorta och herbal essences-hår och jag fyllde i: ”-Just nu bor vi i chris bunker och datar nästan hela tiden när vi inte blir fulla eller äter. Har du irc?” Den vårdade akademikerkvinnan tittade på mig som jag hade släpats in av katten och jag försökte trevande föra över samtalsämnet till vad nu människor utanför internet kan tänkas intressera sig för. Framåt tolvtiden var jag utled på bristen på action och försökte ivrigt få kontakt med en godsak jag fått på kornet en stund tidigare. – Så vad handlar din bok om? Frågade jag med spelat intresse medan jag klädde av honom med blicken. – Råttor, svarade han. ”Jaså, vad spännande! Det kanske är symptomatiskt för det litterära klimatet idag, med råttor i tunnlar och sånt? – Ehh, kanske det, sa han ointresserat och avlägsnade sig kvickt från mitt lystna blickfång.

Slutsats: Om du hamnar på en fest med självgoda akademikerföräldrar och deras Toffiffee-reklamsöta barn, ha flyktvägen nära tillhands. Jag har sällan känt mig så missanpassad och alienerad.

Annonser