Dagsarkiv: februari 10, 2010

Saker som borde vara på låtsas men inte är det

Är det på riktigt? Tänkte jag först. Kunde ingen av de medverkande någon gång i processen sagt nej, sluta, det här är så pinsamt att man dör lite inuti och det kommer att bli väldigt kontraproduktivt?

Snart fylldes jag av en varm och överväldigande känsla av att det faktiskt fortfarande finns saker som ser ut som parodier men inte är parodier. sovjet, frikyrka, söderöverklass, SÅ den obehagliga kören på dagis som jag skolkade från i fyraårsåldern, med hysteriskt tvångsglada, grupp-peppande kampsånger a la Om du har ett äpple (jag ville definitivt inte dela med mig av någon mat och teg i protest). jag tycker att det borde finnas restriktioner på vilka som får använda musik för att framföra ett budskap. De misshandlar ju hela begreppet musik med det här projektet.

Påminner lite om en annan hjärntvättande tvångsglädjelåt jag hittade på en Dagen-blogg. Förstår de inte att ungarna vill vara emo i ren protest när vuxna kör ner sånt där i halsen på dem?

Annonser

Undantagstillstånd

02.52

Jag sover mycket på dagarna när jag inte är full, jobbar eller åker tåg 1600 km på en vecka mellan olika städer och möten och soffor. Häller i mig te och en drink och kan inte sova. hör lisas tangentbord från rummet bredvid och det blir en trygg sovstörning, en planlös konvalescens då jag skjuter allt framför och låter likgiltigheten värka dovt i bakhuvudet som en bakfylla. Den är en feber och en mättnad som jag inte kan se något slut på. Jag minns när jag var nitton för två år sen och aldrig gick utan fantomsmärtor. Jag minns knappt hur de kändes, kroppen har glömt.

Jag älskar att vara förkyld och ha lite feber, precis lagom så att man får ett legitimt skäl till att inte bete sig vuxet och göra sitt bästa. Det är en mjuk avtrubbning som får världen att glida ur fokus och bli ett bakgrundsljus som inte stör.
Undantagstillståndet utökas för varje dag men några ursäkter för att stanna i det hittar jag inte. Jag får en allt starkare känsla av att inte sitta ihop, att inte veta var jag är på väg: den kuliss som tydligt framhävde mina konturer är borta och jag känns inte längre som ett. Jag tänker på vuxenskap och på att allting är upp till en själv, den svenska åttiotalistdrömmen och individens frihet osv.
Individen och jaget som bara är en tunnel som är ett ständigt pågående hittepå. ”Hjärnan skapar hela tiden en upplevelse just av att ett enhetligt jag är närvarande i en sammanhängande värld utanför hjärnan.”

Enst Jünger skrev i essän Över linjen (1949) att optimismens motsats inte är pessimism, utan defaitism, den fastkörda uppgivenheten. Pessimismen som yttrar sig som “ett äckel inför det man ser i vardande” kan enligt Ernst Jünger förstås som en övergångsfas till nya värden, kanske en ny optimism. Passagen bortom nihilismen framskrider i tre faser: “från tvivel till pessimism, från pessimism till handlingar i ett rum utan värde och från detta i sin tur till ny uppfyllelse.” Ur Copyriot.

Husen och gatorna är tomma
Semestertid är landet i undantagstillstånd
En motorväg, skär genom centrum
över torgen och betongen
i en plötslig hagelstorm
Man glömmer att nätterna är korta
Det kanske kommer en förändring men det tar den tid det tar