Ordet pepp och lagomentusiasmen

Jag minns hur jag avskydde ordet ”pepp” första gången jag hörde det. Jag associerade det till gladlynta sorglösa hipsters som aldrig skulle kunna älska något längre än en vecka. De som aldrig var rusigt förväntansfulla och gråtmilt vördnadsfulla inför en konsert de skulle se på fredag utan endast ”pepp”. Det finns en sådan lagomentusiasm i det, en sådan där nonchig obrydd coolhet som jag aldrig har lyckats införliva i mig.

Jag minns att altemark sa att det verkar som att jag tycker att allt är så ”spännande.” det låter så barnsligt, som en tvååring som inte kan låta bli att smaka och känna på allt för att världen är så ny och ovan och som dessutom inte har självbehärskning nog för att iallafall låtsas vara oberörd. Muren av nonchalans som man bygger upp när man lämnar den orala fasen och skapar sig ett ego är ett tryggt beskydd mot besvikelser, men gör en samtidigt mer blasérad och avtrubbad. Jag vill så gärna vara nihilistiskt oberörd och kall och skäms när jag misslyckas. Amanda Svensson skrev om hur innerligheten och hängivenheten försvann under 00talet och hon har en poäng.

I början tänkte jag att jag aldrig någonsin skulle ta det vidrigt nonchalanta ordet pepp i min mun. Det är som ”trevligt” eller ”jättekul”, nyanslösa looser-adjektiv som jag bara använder när jag är sömndepraverat fantasilös, tillsammans med en generation fyrtiotalister och amerikanska highschoolfilmtjejer – jag vet inte exakt vad den amerikanska motsvarigheten till ordet är, men jag tänker på hur det brukar låta i den där sortens filmer: ”That was like so much fun”. ”Yeah, that’s totally great.”


Men jag lyckades inte undvika det. Plötsligt låg det så bekvämt där förberett i munnen färdigt att användas för att uttrycka precis lagom mycket förväntansfullhet när jag kände mig lite osäker inför någon: för det är ett ord som inte berättar något om mig. Det är stulet från en enorm homogen grupps själlösa ordarsenal, det är opersonligt, det avslöjar inget om hur exalterad eller nervös jag eventuellt är utan betecknar något slags vagt lagomentusiastiskt tillstånd som alla andra också bekänner sig till.

Kanske är det därför jag också delvis älskar den där klyschiga nyanslösa funloving twentysomething-jargongen som finns i amerikanska filmer. Den påminner om någon slags väldigt stiliserad tillvaro där problemen bara är en nödvändig del av en dramaturgi, ett estetiskt projekt. Det är  som i MTVs The hills eller bloggen niotillfem (varifrån bilderna i det här blogginlägget är hämtade) , en slags flykt från den subjektiva privata ångesten. När jag börjar använda ett språk som en väldigt stor grupp människor använder så händer något med mig.  När jag använder den där tonåriga obrydda naivt omedvetna jargongen går jag upp i en roll som kunde varit spelad av vem som helst. När jag pratar om hur pepp jag är och när jag använder de platta amerikanska rollfigurernas nyanslösa plattityder så ser jag mig själv plötsligt utifrån, jag når bortom mig själv genom att härma en arketyp. Om jag talar om mina problem i highschoolfilmtermer ser jag plötsligt hur små de är, hur mitt liv inte är alltings centrum  och motgångarna inte är världens undergång utan ett lika meningslöst litet dominoaktigt händelseförlopp som det i vilken tv-serie eller roman som helst. Romanen tar slut sedan och det som hänt är bara gårdag om ett tag. Det kan låta cyniskt men att inse det skänkte mig en slags frid.

jag väljer nog hellre rick falkvinges barnsligt oförställda överförtjusning framför den beige hipstersvalheten, ändå

Annonser

10 responses to “Ordet pepp och lagomentusiasmen

  1. Pingback: Tweets that mention Ordet pepp och lagomentusiasmen « Isabelle Ståhl – istället för sömn -- Topsy.com

  2. Äntligen någon som tar upp detta!

  3. Ja, du har rätt! Pepp är en känsla som delas av alla (förutsatt att man tar kanterna av sin entusiasm) och därför används som smörjmedel i hipsters nätverks- och gemen-skapande. Det är väl inte en helt onödig del av språkets funktion. Gillar själv när saker blir pop, gemena och sprids men då måste de ha nån riktning mot sitt upphävande. Kanske är pepp ett bra ord under en uppbyggdnadsfas typ som skunk/electropop2001, men sedan blir ett bevarande av en ljummen estetik.

    Ja, det var väl ett intressant inlägg, vad säger ni? 😉

  4. Kan vi förstå hipsterkulturen som en krigsmaskin?

    Hiptermaskinen genereras av ett flöde av folk som flyttar till stan från landet, studenter som flyttar hemifrån, folk som vill knarka/ligga/jobba-med-media, viss medial och urban infrastruktur osv.

    Hipstermaskinen fungerar som ett slags probehead som söker upp och internaliserar fenomen för att lika snabbt glömma dem. Som krigsmaskin är hipstermaskinen nihilistisk och även den enskilde hipstern kan vara nihilistisk om denne identifierar sig med maskinen som helhet och inte slungas vidare efter en tid.

    Dock är det inte en anledning att sky hipstermaskinen och undvika kontakt med den. Som maskin uppkopplad till andra maskiner kan den fylla en funktion och det kan vara värt att i vissa situationer låta sig själv, eller fenomen man är inblandad i, genomkorsa den. Inte minst för hipstermaskinens förmåga att generera kroppar och ”eyeballs”, just genom abstrakta koncept så som ”pepp”.

  5. ‘Curb your enthusiasm’ som Larry hade sagt.

  6. Hvor har du ret! Og ja giver helt klart noget fred, hvis man kan se sine problemer udefra. Engang imellem skal man bare have nogle til at vise dig dem først 😉
    /Charlotte

  7. Äsch, jag är glad över att vara löjligt lättentusiasmerad, att börja vifta entusiastiskt och förmodligen prata lite för fort när folk nämner någonting som engagerar mig, att inte kunna börja prata om litteratur i min lägenhet utan att vilja dra fram tjugo böcker och slå upp saker och snälla kan du inte läsa den här inledningen också, bara ett par sidor, den är fantastisk, att studsa upp och vilja testa bra idéer genast och direkt och inte vilja vänta. Att det får mig att framstå som en förvuxen femåring får jag stå ut med. Hellre det än blasé, och cool har jag ändå aldrig varit. Det finns få saker som är så fint hos andra människor som när de tycker om någonting så att det verkligen märks och de inte kan tygla det.

    //JJ

  8. Snygg blogg! hur får man till en personlig blogg med eget tema och egna bilder?
    Mvh// Matilda. I

  9. Bra text, en utslätande peppighet som dövar alla frågor för att man ska kunna mysa tillsammans och som är fientlig till den villkorslösa passionen finner jag också kväljande – och det där är ju väldigt vanligt idag. Frågan är väl om samstämd peppighet inte har blivit något som *krävs* i många nätverk, många sammanhang idag för att det man väntar in ska kännas riktigt verkligt. En arenapublik som klappar in en längdhoppare i en hel minut till exempel – idag behöver både idrottare och publik denna ritual på stora evenemang för att ladda upp, vilket de inte gjorde för 20-30 år sedan.

    Peppighet som går ut på att ”du vet väl att…?” är ju oftast exkluderande, den är på någon nivå till för att sätta upp gränser. Och oftast tidsbegränsad: en tyst överenskommelse om art det som är störrrrst nu inte kommer att vara stort om en månad eller två år.

  10. monki: ”, folk som vill knarka/ligga/jobba-med-media, viss medial och urban infrastruktur osv.” word.
    oneliner: he he.
    johan: fortsätt med det. oförställd naiv entusiasm är den nya ironin.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s