Något jag identifierade mig med i Ronnie Sandahls Vi som aldrig sa hora (retas inte!) var beskrivningen av prestationsångest och obekvämhetskänslor inför återvändandet till småstaden under julhelgen. För när man blir handlöst nedkastad i sin uppväxtstad för en vecka så inser man hur lite man har förändrats. Allt det man inte gillade med sig själv som man trodde att man hade lyckats korrigera finns kvar och de determinerade rollerna i de gamla vänkonstellationerna är oförändrade. Bland människorna i Den nya världen kan man vara lite hur man vill eftersom ingen vet hur man brukade vara. De äldsta vännerna minns hur man var för två och tre och fem år sedan och tycker kanske att man spelar en roll eller låtsas vara något man inte är, om man har förändrats.
Julen är som en lång söndag. Tvångstrivselkraven är ständigt närvarande och allting normalt och vanligt och vardagsrytmiskt är avstängt. Man återvänder till den gamla stamklubben där man en miljon gånger stod i en bar och svepte i sig redbullvodka och väntade på att rätt person skulle kliva in genom dörren och kanske klär man sig i svart för gamla tiders skull.
Jag längtar verkligen efter att göra om det här på juldagen, att träffa mina äldsta vänner och hänge mig åt blödig kvasinostalgi för några dagar. Men så väldigt snabbt blir jag rastlös igen och längtar efter att jobba, skriva, svara på mejl och glömma vem jag en gång var.
Hittade en artikel som Helsingborgs dagblad skrev om mig och mitt crew en av våra miljoner nätter på the tivoli år 2007 . mina minnen därifrån är så extremt bitterljuva. jag minns alla slentrianmässiga adressragg (folk man gick hem med bara för att slippa åka den långsamma kräkbussen hem genom åkrarna till ängelholm) och alla de där nätterna då spriten var som en blöt filt man svepte om sig. Det blasérade letandet efter förströelse och A forest med The cure som soundtrack.
Isabelle Ståhl - istället för sömn 