Utseendefixation

Jag läste en gång en intervju i Elle med någon svensk skådespelerska som pratade om hur viktigt det var för henne att få känna sig liten och nätt och vän och att alla kvinnor någonstans innerst inne ville det. Vilka dumheter, tänkte jag, jag älskar att känna mig stark och hållbar och sträcka på mig inför folk jag vill vinna över i diskussioner, jag gillar min längd som möjliggör ett ovanifrånperspektiv.

När jag tittade på svt-debatten nyss kände jag bara blä, blä och blä och blev tveksam. Jag såg pinsamma obekväma rörelser, hur kameran fångade ansiktshalvan jag inte gillar, hur STOR jag såg ut i jämförelse med den lilla varelsen bredvid och hur jag inte alls var söt, återhållsam och klädsam utan mer liksom yvig och jobbig. Jag vill så gärna framstå precis som på mina facebookprofilbilder där jag plockat fram mina  mest klädsamma medvetna poser och ansiktsuttryck, där jag har kontroll och kan välja bort det fula och opassande. När man slängs ut inför fyrahundratusen människor sådär fråntas man den makten fullständigt. Det är kanske en nyttig kontrollförlust egentligen.

Sara berg påpekade att det var tonårslarvigt att oroa sig för huruvida man såg tjock ut i tv eller ej, och jag håller ju med henne i princip.  jag var tonåring för två år sedan och jag har inte lärt mig att avinstallera de där mekanismerna. Häromdagen fick jag veta att en stark, vacker kvinna jag känner har haft en svår ätstörning i många år och jag frågade mig hur det kunde vara möjligt.

när jag såg mig själv på tv förstod jag plötsligt ungefär hur jaguppfattningen kan bli så  skavande att man gör vad som helst för att korrigera den. det handlar om skam och om en vild och okontrollerbar impuls att vara lagom, att smälta in men sticka ut. att nå receptorernas medvetanden som en unik men iögonfallande ikon.

Barn i den orala fasen har inte byggt upp ett jag ännu och resonerar efter logiken att de är vad de tillskänks. jag vill inte göra som dem och tro att jag är den bekräftelse och det godkännande som folk ger mig, jag vill vara förlöst och oberoende från tillförseln av beröm och gillande. ändå är det så svårt att känna sig helt okej om inte fem människor på twitter kreddar och gullar med en. på gymnasiet behövde jag inte det där alls, jag definierade mig och min kapacitet helt själv, var självförsörjande.

Jag har aldrig fått vara med i klubben för tjejer det är synd om. jag har varit för  ansvarslös för att bli utbränd, för hedonistisk för att bli ätstörd och för lat för att bli träningsnarkoman (och jaja, jag vet att det handlar om långt mer invecklade mekanismer än så) jag har aldrig fixat det där. Jag tänker definitivt inte ändra på mig för att jag råkar känna mig lite tjock eller sådär för att sådant självbestraffningsbeteende är en så typisk kvinnofälla som jag definitivt inte tänker trilla i. jag tänker inte sluta visa mig i tv för den delen heller för det vore väl synd om något skevt medialt ideal jag har internaliserat skulle få förstöra min möjlighet till att uttrycka åsikter och mer pr? Jag tänker att man får försöka undvika de där fällorna så mycket man kan.

See the mirrors in your eyes

Annonser

6 responses to “Utseendefixation

  1. Ja, det ar klart att det inte handlar om att man som kvinna bara sadar tycker om att fa kanna sig liten och natt egentligen. Det handlar saklart om en radsla att inte passa in, bli respekterad, omtyckt, alskad. Hade samma skadespelerska levat pa den tid idealen sag annorlunda ut – da idealkvinnan skulle vara valgjodd – hade vi sakert kunnat lasa om hur viktigt det var for henne att fa kanna sig tjock och tjusig istallet.

  2. Det är konstigt att se sej själv på teve. Tror inte att man nödvändigtvis behöver bli bestört över eventuellt tidigare okänt självförakt. Det är konstigt, helt enkelt. Man ser inte ut som man tror, man pratar inte som man trodde och så vidare och det i sej innebär nåt sorts identitetskris tror jag. Åtminstone har det gjort det för mej. Jag tyckte inte att det var jag, bara, det fanns inget jag direkt ville korrigera, inga kroppsdelar jag noterade eller mindes alls, det var bara inte j a g. Jag tycker det låter som om du gjort nån liknande erfarenhet.

    Fortsätt va med i teve men låt bli att titta på programmen, i say.

  3. maja, ja, synd att jag föddes just i det här århundradet.
    linna, ja, kanske är den ljuva ovetskapen utvägen.

  4. Sett det på webben nu.

    Jag tror på Linna här. Har själv länge funderat på att börja pratblogga men det som bromsar mest är att jag stör mig så på hur jag låter. Man är helt enkelt inte van att se/höra sig själv utifrån. Det stämmer inte med ens självbild.

    Ta det lungt, du stack bara ut på positiva sätt för oss som inte har din självbild att jämföra med.

    Det som störde mig var mest att du fick prata så lite men debattledaren hela tiden refererade till dig i frågorna. Tror hon refererade till dig mer än du fick prata. Så intrycket var mest att du var där som ursäkt för att andra skulle få tycka om vad du sagt :-/

  5. ”När jag tittade på svt-debatten nyss kände jag bara blä, blä och blä och blev tveksam.”

    Fast gäller inte det i mångt och mycket de flesta förstagångstillfällen oavsett om det rör massmedieframträdanden, första samlaget, att hålla föredrag i skolan etc? Övning ger färdighet och den extrema värderingspotentialen i att medverka i en direktsänd (väl?) tv-debatt är inte negligerbar för någon som är någorlunda ”normal”.

    ”hur STOR jag såg ut i jämförelse med den lilla varelsen bredvid”

    Men du satt väl bredvid Carl-Jan? 😉 Linsen lägger på i runda slängar 5 kg om jag inte har blivit felinformerad. Något värt att tänka på när man ser någon trådsmal programledare som utan linsfiltrering garanterat ser anorektisk ut.

    ”där jag har kontroll och kan välja bort det fula och opassande”

    Fast ditt ”fula och opassande” är kanske beskådarens ”vackra och klädsamma”? Kommer att tänka på (oönskade) spruckna relationer där man helt plötsligt kommer på sig själv med att länga till de där detaljerna man trodde sig avsky hos sin partner… När det är för sent så kommer insikten att det var just de detaljerna som skapade helheten och det sant vackra i den man nu saknar.

    ”Sara berg påpekade att det var tonårslarvigt att oroa sig för huruvida man såg tjock ut i tv eller ej, och jag håller ju med henne i princip.”

    Jag håller inte med, av princip. Det är högst biologiskt betingat då utseendet vare sig man vill det eller ej spelar stor roll för jaguppfattningen.

    ”Jag tänker definitivt inte ändra på mig för att jag råkar känna mig lite tjock eller sådär för att sådant självbestraffningsbeteende är en så typisk kvinnofälla som jag definitivt inte tänker trilla i.”

    Fast är inte att anpassa sig (in absurdum) för att uppnå ett mål – bli en ”vinnare” – något som är typiskt manligt?

  6. Att du är tjock och ful är ingen hemlighet för oss andra.
    Kanske var ditt TV-framträdande ett friskt uppvaknande för din självbild.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s