Dagsarkiv: december 18, 2009

Utseendefixation

Jag läste en gång en intervju i Elle med någon svensk skådespelerska som pratade om hur viktigt det var för henne att få känna sig liten och nätt och vän och att alla kvinnor någonstans innerst inne ville det. Vilka dumheter, tänkte jag, jag älskar att känna mig stark och hållbar och sträcka på mig inför folk jag vill vinna över i diskussioner, jag gillar min längd som möjliggör ett ovanifrånperspektiv.

När jag tittade på svt-debatten nyss kände jag bara blä, blä och blä och blev tveksam. Jag såg pinsamma obekväma rörelser, hur kameran fångade ansiktshalvan jag inte gillar, hur STOR jag såg ut i jämförelse med den lilla varelsen bredvid och hur jag inte alls var söt, återhållsam och klädsam utan mer liksom yvig och jobbig. Jag vill så gärna framstå precis som på mina facebookprofilbilder där jag plockat fram mina  mest klädsamma medvetna poser och ansiktsuttryck, där jag har kontroll och kan välja bort det fula och opassande. När man slängs ut inför fyrahundratusen människor sådär fråntas man den makten fullständigt. Det är kanske en nyttig kontrollförlust egentligen.

Sara berg påpekade att det var tonårslarvigt att oroa sig för huruvida man såg tjock ut i tv eller ej, och jag håller ju med henne i princip.  jag var tonåring för två år sedan och jag har inte lärt mig att avinstallera de där mekanismerna. Häromdagen fick jag veta att en stark, vacker kvinna jag känner har haft en svår ätstörning i många år och jag frågade mig hur det kunde vara möjligt.

när jag såg mig själv på tv förstod jag plötsligt ungefär hur jaguppfattningen kan bli så  skavande att man gör vad som helst för att korrigera den. det handlar om skam och om en vild och okontrollerbar impuls att vara lagom, att smälta in men sticka ut. att nå receptorernas medvetanden som en unik men iögonfallande ikon.

Barn i den orala fasen har inte byggt upp ett jag ännu och resonerar efter logiken att de är vad de tillskänks. jag vill inte göra som dem och tro att jag är den bekräftelse och det godkännande som folk ger mig, jag vill vara förlöst och oberoende från tillförseln av beröm och gillande. ändå är det så svårt att känna sig helt okej om inte fem människor på twitter kreddar och gullar med en. på gymnasiet behövde jag inte det där alls, jag definierade mig och min kapacitet helt själv, var självförsörjande.

Jag har aldrig fått vara med i klubben för tjejer det är synd om. jag har varit för  ansvarslös för att bli utbränd, för hedonistisk för att bli ätstörd och för lat för att bli träningsnarkoman (och jaja, jag vet att det handlar om långt mer invecklade mekanismer än så) jag har aldrig fixat det där. Jag tänker definitivt inte ändra på mig för att jag råkar känna mig lite tjock eller sådär för att sådant självbestraffningsbeteende är en så typisk kvinnofälla som jag definitivt inte tänker trilla i. jag tänker inte sluta visa mig i tv för den delen heller för det vore väl synd om något skevt medialt ideal jag har internaliserat skulle få förstöra min möjlighet till att uttrycka åsikter och mer pr? Jag tänker att man får försöka undvika de där fällorna så mycket man kan.

See the mirrors in your eyes