Manliga väsen

Som fjortonåring med pottfrisyr och hemlig förälskelse i Harry Potter läste jag förhoppningsfullt de lögnaktiga Cosmopolitanartiklarna om hur man kunde avgöra att en kille var kär i en. det var något så magiskt och sagoskimrande varmt i beskrivningarna av hur ”han värmer dina smala handleder mellan sina stora händer” och ”håller dig som skört porslin” och ”struntar i sportkvällen med killkompisarna för att bjuda dig på middag”.

det var en så magisk tid eftersom den var fylld av brist.  och brist får människor att fylla sina begärsdrömmar med det mest idealfluffiga sockervadd, brist gör att framtiden verkar magiskare än nånsin annars.  tjejtidningarna förtäljde mig myten om Den rätte (för det kan ju bara finnas en), den som om jag bad rätt böner och utförde rätt ritualer Jesuslikt skulle ta mig med till en närmast transcendent sfär av förklaringens ljus där alla problem var lösta och ingen smärta fanns. vissa historiker menar att idén om den romantiska kärleken uppstod som ett substitut för religion under den begynnande sekulariseringen på 1800-talet. som peter englund skriver:

För den kraftiga uppvärderingen av den romantiska kärleken gjordes till del med hjälp av begrepp och bilder lånade från det religiösa fältet. Det var mycket tal om ”sammansmältning”, ”förvandling”, ”upphöjdhet” och ”evighet”.

Man talar ofta om mystifieringen av kvinnliga väsen i populärkulturen, men som Mattias S skrev så är det inte endast kvinnor som höljs i ett trolskt, svårgenomträngligt skimmer av mystik och obegriplighet.  Många exempel på detta hittar man i  Cosmopolitan, som i över femtio års tid har försökt övertyga världen om att män är svårare att tolka än uråldriga aztekiska symbolspråk. De försöker framställa Mannen lite som en helt annan ras som är dikotomiskt olik Kvinnan. Inte sällan lite som ett husdjur (vilket jag som alltid associerat vissa män till vissa specifika arter tycker är kuriöst). Jag tänker på den här boken:

Om Cosmopolitan var en bok skulle den se ut såhär: