Kicksökandets melankoli

400_bspearspic_081203

3019806344_4d6388bd39

Katten jagar något i sömnen och pannacottan stelnar i frysen, reklamen flimrar förbi på teven, en stadig puls över broar genom städer. Idoldeltagarna ler så regisserat äckligt och allt känns så radhusliv, jag blir så rastlös fastän den värkande bakfyllan sedan förra natten knappt har lämnat huvudet.  Orkar inte koncentrera mig på det som händer på skärmen, orkar aldrig läsa eller sjunka ned i något längre.

Jag grät hysteriskt sprattlande på golvet nio månader gammal av ilska över att inte ha lärt mig krypa och röra mig framåt. man blir inte riktigt tillfreds av att leva på transportsträckor mot kickar och rus och andra världar hela tiden.  edith södergran säger det så bra:

Min själ älskat så de främmande länderna,
som hade den intet hemland.
I fjärran land stå de stora stenarna
på vilka mina tankar vila.
Det var en främling som skrev de sällsamma orden
på den hårda tavla, som heter min själ.
Dagar och nätter ligger jag och tänker
på saker som aldrig hänt:
min törstiga själ har engång fått dricka.

Jag vill åka tåg i 320km/h berusad på väg mot något jag inte har någon aning om hur det kommer att sluta. Jag vill hälla ned mig med glitter och dyka ned i Lethe, ned i den allra ljuvaste oroslösa salongsfyllan då man får precis lagom distans till världen.

Jag tänker på när M frågade mig om mitt liv är sådär glittrigt och funloving och tjugoårigt som det ser ut på bloggen och på facebook, nej såklart inte; jag pendlar bipolärt mellan tristess vemod och eufori men gråskalorna får inte plats på bloggen svarade jag. Jag vill så gärna vara careless och resa likgiltig mellan världarna, samtidigt har jag så mycket hemlängtan. När jag är hemma hos medelklassen på fina middagar med Josef Frankgardiner och stadgat kulturfolk så får jag ångest över deras nöjdhet. De verkar vara framme nu. De har funnit ro. Jag förstår inte hur. Jag tror inte jag kommer hitta det.

Små vita ljus
Bara stjärnor mellan träden
Jag ser mörka hus
och motorvägar räls
En stadig puls
Över broar genom städer
Och för din skull
så reser vi igen

Tellement loin de ce monde
(övers: Så långt bort från den här världen)
Tellement loin de ce monde
Tellement loin de ce monde

6300_22829930

Annonser

7 responses to “Kicksökandets melankoli

  1. Favoritförfattarinnan säger: ”If what Proust says is true, that happiness is the absence of fever, then I will never know happiness. For I am possessed by a fever for knowledge, experience, and creation.”
    Lycka eller feber – det är frågan. Men även jag älskar Josef Frank. Smärtsamt.

  2. åh, anais vilket bra citat! jag önskar innerligt att man kunde ha både den där febern och lycka eller nöjdhet eller en känsla av att vara tillfreds eller vad det nu är man vill ha. jag håller väl på att undersöka om det är möjligt antar jag.

  3. Det, som sökaren aldrig kan finna
    dess former är bara en villa
    Det, som bara sökaren kan finna
    om han är vaksam, mottaglig, stilla

    För stort att rymmas i ditt synfält,
    för litet att fångas av din blick:
    Omöjligt begränsa oändlighet
    eller ändlös möjlighet.

    Det, som sökaren aldrig funnit
    har ändå ej gott om intet;
    Det har hos sökaren alltid funnits
    han lärt känna sig själv:
    Allt är Det.
    🙂

  4. Och alla gymnasieprettoflickors favoritpoetissa, Karin Boye, har ju också sagt det bra:

    ”Ingenstans.

    Jag är sjuk av gift. Jag är sjuk av en törst,
    till vilken naturen icke skapade någon dryck.

    Ur alla marker springer bäckar och källor.
    Jag böjer mig ner och dricker ur jordens ådror
    dess sakrament.

    Och rymderna svämmar över av heliga floder.
    Jag sträcker mig upp och känner läpparna våta
    av vita exstaser.

    Men ingenstans, ingenstans…

    Jag är sjuk av gift. Jag är sjuk av en törst,
    till vilken naturen icke skapade någon dryck. ”

  5. lisa och joel: ❤ ❤ ❤ precis vad jag behövde läsa.

  6. matilda gustavsson/ M

    åh jag vet o man kan också säga det såhär:
    ”Det var som om en elak fe redan vid födseln hade satt på dem en mössa som skulle göra dem osynliga, en osynlighetshjälm. Känslan av att vara osynlig hade samma inverkan som magsyra och gjorde dem bara ännu hungrigare. Ingenting kunde stilla denna hunger, varken ett megaförstoringsglas eller starka strålkastare eller visad uppmärksamhet. Hungern ylade inne i magen som en övergiven hund. Och överallt efterlämnade hon sin saliv..
    Det spelade ingen roll om de verkligen älskade henne eller inte; hennes hunger var medfödd, tillsammans med henne skulle den också försvinna. Det var inte mycket som kunde stilla den hungern; många var de som blivit utmattade under sina försök. Var det möjligtvis en sådan hunger, snarare än en vanlig hunger, som mytologins Erysichthon straffades med, han som slutade sina dagar gnagandes på sina egna ben?”
    /Dubravca Ugresic

  7. matilda: ”Känslan av att vara osynlig hade samma inverkan som magsyra och gjorde dem bara ännu hungrigare. ” Precis så!!! du vet vad jag pratar om.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s