Novembermusik

För typ tre fyra år sedan när jag lyssnade på den här låten på väg hem genom novemberdimman från den sent schemalagda musikteorilektionen kände jag mig som en desillusionerad skandalblondin på 1940-talet som hade trenchcoat och hatt och besökte skumraskkvarteren i hamnen för att göra smutsig journalistisk research. igårkväll på väg hem från det sarkasmstinna nöjesguidenjurymötet förnimmde jag en liknande stämning när jag kom att tänka på låten. en sådan där sällsam, ensamhetsrusig stämning.

Annonser

4 responses to “Novembermusik

  1. Härlig låt, känner alltför väl igen den där känslan. Ett annat tips är ju Miles finfina soundtrack till thrillern ”Ascenseur pour l’échafaud” från 1958. Förbaskat suggestivt och definitivt ”mörka-bakgator-och-konstant-regn”-material. Perfekt då man känner sig på film noir-humör. http://www.youtube.com/watch?v=MqhXbRH8_D4

  2. tack finaste ni för fantastiska tips! david, jag skulle gärna diskutera den där mörka bakgator-känslan, den är en av mina favoriter.

  3. You’re welcome!
    Åh, ja, samma här. Det finns något omåttligt förlösande i att anamma någon slags konstlad melankolisk känsla via musik då man bara vandrar runt, tycker jag.

    Minns speciellt en gång för några år sedan då jag var i Sundsvall och väntade på att konsertlokalen där spelningen jag skulle på den kvällen skulle öppna. Hade åkt ganska långt med tåg eller buss dit från den lilla landsbygdsorten där jag bodde, och kände ingen i närheten som jag kunde gå till, allt i butikväg hade stängt, och jag drack inte, så krogen var inte heller något alternativ även om jag hade haft åldern inne. Istället fick jag vandra runt ensam i typ en och en halv timme mellan stenstadens blekgrått upptornande kvarter med blåst och piskande höstregn som slog mot min alldeles för tunna jacka. Min enda tröst i den stunden var att jag i hörlurarna hade tyska hardcore/metal-turned-domedagsloungejazz-bandet Bohren & Der Club of Gores kolsvarta, och rent ut sagt fantastiska skiva ”Black Earth”.

    Plötsligt var jag inte en nördig tonåring vid mellersta norrlands kust som borde klätt sig mer regnbeständigt, utan en cynisk och bitter privatdetektiv. Och plötsligt var det inte ett regntätt Sundsvall jag vandrade i, utan en skitig storstad i 40-talets amerika där döden lurade under varje slokhatt och det enda som lyste upp gränderna var ljuset från barernas dekadenta neonskyltar och glöden från någon knappt synbar främlings cigarett. Allt blev filmiskt.

    Jag kan så här i efterhand inte ens minnas vilken spelning det var jag skulle se, men just minnet av den en och halva timmen innan den har etsat fast sig i minnet som en känsla jag alltid vill återuppleva varje gång jag går hem i regnet.

    Bohren & Der Club of Gore – ”Constant Fear”: http://www.youtube.com/watch?v=AcDfVsQ-qhY&feature=related

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s