Med några få ord beskriver Blondinbella det naturligt fräscha kvinnliga lagomideal som jag hatar mest i hela världen.
Sveriges vackraste kvinna har jag alltid tyckt varit vår Prinsessan Madeleine. Jag har alltid älskat hennes stil, klassisk, enkel, fräsch och stilig på samma gång och så ser hon så glad och trevlig ut. Jag tror att hon är en såndär tjej som kan vakna upp, borsta igenom håret, måla på lite mascara och läppglans och sedan vara redo för att fotas för all världens press och stråla – En naturlig skönhet!
Det är som de där artiklarna i Cosmopolitan som handlar om vad killar egentligen gillar. Artikelförfattarna verkar tro att de gör läsaren överlycklig och lättad över att få veta att ”Killar egentligen inte alls tycker det är snyggt med mycket smink och färgstarka kläder utan egentligen vill ha en naturligt fräsch tjej med diskret makeup och ett par jeans och en t-shirt.”
En gång hade de intervjuat olika män som fick berätta hånfullt om vilka beteenden och kläder hos tjejer som gjorde dem mest avtända. Carries extravaganta stil i Sex and the city dömdes ut totalt, den var inte tillräckligt lagom. En kille berättade att han hade en tjejkompis som brukade säga att det skulle bli snigelspår efter henne ikväll eftersom hon var kåt. Han sade att han tyckte att det var fruktansvärt äckligt och avtändande och att han aldrig skulle kunna bli ihop med en tjej som inte bevarade sin mystik.
Ofta är mitt mål att vara så onaturlig som möjligt. Jag hatar idén om det naturliga, oförställda jaget som inte gör sig till. Det finns ingen kärna, det finns inget oföränderligt inre som måste förbli heligt och oberörbart. Att pröva olika beteendemönster och klädstilar och glitterögonskuggor är ett sätt att hitta roller som man trivs med. Inte en roll, utan roller. Det är ingen synd att ”försöka vara något man inte är”, som de sa i småstaden. Om man måste försöka förbli den man är hade man inte evolverat personlighetsmässigt sedan spädbarnsåldern.
Jag byter rolemodels varje vecka. Ibland är det Britney, ibland Nietzsche, ibland en desillusionrad matalkoholiserad poliskommisarie i en amerikansk noirdeckare, ibland någon i Kvarteret skatan, ibland actionhjältens snygga tjej, ibland actionhjälten. Jag förställer mig ibland lite halvt omedvetet för att efterlikna förebilderna, som Tranströmer skriver att han försöker efterlikna Haydn i Allegro:
Jag spelar Haydn efter en svart dag
och känner en enkel värme i händerna
Jag kör händerna i mina haydnfickor
och härmar en som ser lugnt på världen
Det handlar om att låtsas vara något som man inte är tills man lyckas bli det. Att låtsas kunna något om hur man driver en tidning eller dansar snyggt eller analyserar värdeinternalism eller hårdrock tills man kan det. Då kan man bli precis vem eller hur man vill.
Isabelle Ståhl - istället för sömn 
Det där är en av mina viktigaste ståndpunkter i livet. Du formulerar det så bra. Tack.
word. känner verkligen igen det där med att det var fult att försöka vara någon man inte är under uppväxten.
Välformulerat – men det du hatar är nog tyvärr inte ett kulturellt fenomen så mycket som en biologisk funktion. Att smälta in i flocken är en god egenskap, medan att leva ut sina fantasier är kuriöst ur fortplantningsperapektiv. Fast att hata på Darwins mönsterexempel får man ioförsig gärna göra.
Oh, yes, detta behöver sägas. Igen och igen!
Jag tror också att man måste (som du gör) visa på det möjliga, om och om och igen, i att faktiskt kunna bli något nytt, att kunna vara många saker samtidigt och att man faktiskt vinner på att ”alltid tänka själv”.
Bra skrivet om ett jätteviktigt ämne. Jag var själv en stereotyp som nästan bara klädde mig i tråkiga gråa kläder en gång i tiden. Nu försöker jag variera mig och skaffa mig någon form av egen klädstil. Färgglada sockar och gula jeans får ses som en hyfsad start.
Någon i kvarteret Skatan = Gun!
Fan så bra du är! Jag mår som bäst när jag får bryta mig ur mallen och våga vara den jag vill vara, oavsett vad det kan tänkas vara. Det förändras och utvecklas och det rör mer än bara vad jag drar på mig för kläder (och framförallt skor), det handlar om att våga argumentera för mina idéer, våga tro att jag visst kan, att jag har något att tillföra och att det är bra att synas och höras. Och om man inte vågar till att börja med, så funkar det att låtsas, för som du säger så inser man efter ett tag att man visst kan.
Ja, ”det naturliga, oförställda jaget som inte gör sig till” verkar onekligen märkligt. Hur bär man sig åt när man inte gör sig till? Nej, det naturliga jaget är ett konstlat jag!
HERREGUD!?!?!
Hur mycket energi tror du inte folk lägger ned på att just framstå som ”naturliga skönheter” och oförställda?? Att framställa sig som ”naturlig” eller ”onaturligt” är knappt ens två motsatta sidor av samma mynt. Det handlar bara om var man positionerar sig på den sociala spelplanen.
Det sant radikala och äkta representeras idag nästan uteslutande av A-lagarna. De som är för fulla för att avgöra om de knäppt skjortan fel eller rätt, de som har rester av gårdagens spya kvar i håret, de som inte knäppt gylfen och har sin skorvliga snopp dinglandes fritt och inte ens noterat att en ilsken terrier bitit sig fast i den och att det fullkomligt dräller med blod – de är sant naturliga!
Ping: A Propos » Blog Archive » En människa. Många roller
Ja, ofta behöver man tänka mycket mer och förställa sig som tusan för att vara/verka oförställd. Orka, liksom.
Hur kan en man äcklas av att en kvinna är kåt?
Det låter som dubbelmoralens och det sexuella förtryckets tilt.
Vi behöver bekänna det djuriska inom oss.
Stefan, jag har äcklats av kåta tjejer.
Jag tror nog att det finns något i oss som kanske inte måste men borde lämnas obesudlat. Men förstå mig rätt; det är klart att man har olika modes, och experimenterar med vad som egentligen fungerar när och var, men jag tror man aldrig kan göra något av sig som är direkt främmande ens själva väsen – inte utan att ta skada av det. Det vill säga, helst ska det vara ett resultat av integritet och självtillit, och inte osäkerhet. (Det är i dessa senare fall det är äckligt med kåta tjejer.)
Är förövrigt helt enig med Cosmopolitan-killen som inte gillar Carrie. Är bara Janice i Sopranos som går mig lika mycket på nerverna. 😀
Stefan: Äcklas inte alla om det är ”fel” person som är kåt och öppen med det? Som jag vet funkar sällan en erektion i ryggen som raggningsreplik. Kanske fungerar snigelspårsrepliken bättre. Men bra för att man erkänner det djuriska, behöver man inte gilla fel djur. Vissa djur bör inte para sig.
Isabelle:
Kul att vara så mångsidig! Aren’t we all. Däremot finns det ju många som känner av en kärna. Rent socialkonstruktivistiskt och lacanianskt så stämmer inte det där med en ”kärna” eller själ. Men just behovet av ständig förändring kanske är din kärna? Eller en mall som finns där för de som vill bli betraktade som excentriker eller förväntas vara det. Att vara förutsägbar är ju lika spännande som mellanmjölk. Den värderingen är rätt stark också. Om du lyckas vara en ny person från vecka till vecka måste jag säga att du är väldigt flitig. Låter dock lite Nietzsche-komplex att vilja vara den typen av människa dock. Nåt slags personligheternas tärningsspelare. Är kontinuitet lika med föruttnelse och stagnation? Vad är målet med ständiga och plötsliga svängar? Utveckling eller kickar?
Bör inte para sig med varandra, menade jag.
Vi brukar kalla dem Svea. Tjejerna som inte syns som alla (många) killar vill ha. Hatar’t.
Ping: Kvinnors mystiska kåthet « Saga om Sexologi
Vetskapen om att kvinnor på egen hand, helt oberäknerligt, kan bli sexualaktiverade; är likt vetskapen om att sjön man, utan badbyxor, simmar i är fylld med hungriga muränor – obehaglig!
Mannens medfödda ledaregenskaper ger honom också bördan av ansvar; att vidtaga åtgärder då det behövs. Om kvinnors behov är oberäkneliga och stora så tvingas mannen alltid vara beredd, och att alltid vara beredd orkar ingen människa med. Därför måste även kvinnan ta ansvar och inte falla in i tillstånd som kräver åtgärd, då mannen inte är beredd. Fråga dig själv: ”Vill jag vara till behag, eller obehag?”, ”Vill jag vara tacksam, eller otacksam?”, ”Vill jag vara människa, eller monster?”, ”Vill jag vara kvinna, eller muräna?”.
Precis som de lägre samhällsstånden måste vara tacksamma, och inte ge efter för sina egna virriga infall, utan följa de högre ståndens kloka och rättfärdiga vägledning, så måste också kvinnan följa mannen. Det är ju inte för intet som ”kvinna” på många språk betyder just ”liten” eller ”lägre” människa.
Så kvinnor, tänk på era barn och de gamla, de är de första som faller offer då samhället rasar samman ifall ni inte tar ansvar och håller på er!
Muränan Mor Äna.
Jaa, tack för din text! ❤
Så jävla rätt… ibland vill jag bara hälla smält glass i håret på alla härliga och naturliga tjejer.
"Kom med mig hem till mitt barndomshem bondgården och mocka skit i tre dagar om du nu är så naturlig liksom…. "
Tack och lov för att det finns fler tjejer som du, annars hade jag bytt kön för länge sen
Ping: Fina flickor röker inte « Avva
Hanna M B:
Det där med att byta kön.. Det är lite tröttsamt att så många tjejer tror att vi killar tillåts en oförfalskad och fri sexualitet. Nog för att vi får ta för oss mer, både vad gäller raggande och mellan lakanen (eller var man nu vill slå ned midsommarstången). Men å andra sidan SKA man vara aktiv, man ska GE tjejen orgasmerna, osv osv. Det där med att byta kön swings both ways.
Men Ivar, inte tror jag väl det? Det handlar inte om att jag tror det är lättare för killar med något, det handlar om att jag ibland skäms så mycket för hur andra kvinnor är och beter sig att jag inte vill tillhöra samma kategori som dem. Olika saker.