Dagsarkiv: september 18, 2009

Filmsmaken från helvetet

something_gotta_give_Diane-Keaton-Jack-Nickolson

Min pojkvän blev förskräckt när han insåg vad som doldes bakom mina finkulturalibin. Jag lyckades hålla uppe imagen några månader eller så. Vi brukade på mitt initiativ titta på oändligt långa, svartvita, sega film noirs de första gångerna vi hängde. en gång såg vi en film från fyrtiotalet om Nurnbergrättegången som var så tråkig att han faktiskt bad om nåd efter en stund, vilket var tur eftersom jag nästan hade somnat. Men efter några månader av ihärdigt uppehållen god smak-fasad råkade jag citera en karaktär i en Leslie Nielsen-film, och på ett ögonblick var allt förstört. Nu blev jag tvungen att tala ut om samtliga guilty pleasures. Särskilt en film hatar han mer än något annat i hela världen, inkluderat barnprostitution och Nightwish.

soemthings-gotta-give

Something’s gotta give är nog det plågsammaste man kan tvinga igenom någon som man precis börjat dejta. Den är tre timmar lång och innehåller oändligt långa och substanslösa scener där Jack Nicholson och Diane Keaton går omkring på stranden och plockar stenar. Största delen av filmen utspelar sig i Ericas lantligt romantiskt inredda Hamptonshus som förmodligen fungerar som ett inredningsopium för den undre medelklassen, samma kategori som faktiskt är intresserade av det som brukar kallas ”Shabby chic” på Tradera.  Med amerikanska mått mätt ska Diane keatons rollfigur Erica föreställa en feministpionjärig, hardcoresjälvständig kvinna (hon är skild, wow). Filmen är en fullständig orgie i relationsdissektion och excesser i känsloyttringar. I en av scenerna så gråter Diane keaton i ungefär tio minuter.

nu vet jag ju inte om den här filmen bara reproducerar stereotypa bilder av kvinnors känsloliv vs mäns bindningsfobi och skapar en hyperrealitet som jag bara inbillar mig att jag identifierar mig med. men den är som skräpmat, jag har säkert sett den tjugo eller trettio gånger nu och den är så trivsam och trygghetsinvaggande att ha på i bakgrunden när man är hemma sjuk.

Mellan Tartovsky och Bergman-sessionerna så tittar min pojkvän faktiskt på fåniga vampyrsplatterfilmer och Eurosport (sic). Varför skulle det här vara värre?