Offentligt, privat och perfekt

Blondinbella2

Åh! Elin skrev om skillnaden mellan det offentliga och privata jaget och berättar att hon aldrig har kunnat vara den där svala, duktiga, återhållsamma, genomtänkta kvinnan och att hon avundas Therese Bohman. Och när jag träffade Therese kände jag precis samma sak; hon var som en sånt där urbant kleopatravackert och svalt väsen som säkert satt i ett fönster hos killar och rökte som tonåring och lyckades vara både populär och intelligent (sedan berättade hon för mig att hon var en tönt på gymnasiet och jag blev både förvånad och identifikationsglad).

Jag som alltid har tänkt på Elin som ett typiskt socialt geni som lyckas med allt och tränar och tänker på andra och gör goda kakor och inte sviker sina feministiska ideal och  värnar relationer och inte trampar folk på tårna och är söt och välklädd och allt annat som jag jämt känner mig tillkortakommande med.

Lilith_(John_Collier_painting)

Lilith

Men nästan alla är tydligen rädda för sprickor i imagens kristall, ingen känner sig tillräcklig. Jag är utled på den där läppstiftsfeminismen som säger att man får (eller kanske bör) vara både snygg och bra på att laga mat och karriärkvinna och gullig flickvän och intellektuell och Cosmopolitanskt sexgeni i sovrummet samtidigt. Jag har aldrig lyckats gå ned i vikt till bylinefotograferingen utan äter som en gås, utan att tugga, och har alltid spilld mat på kläderna.

Lisa Magnusson sa att jag är charmigt excentrisk och det är en roll som jag börjar finna mig  och trivas i. jag lyckas aldrig behålla någon slags kvinnlig mystik och berättar mina hemligheter på fyllan och trots att jag inte blir bra på foton så är jag alldeles för förtjust i att bli fotograferad för att ens kunna låtsas vara ödmjuk.

Photographer

Jag har aldrig kunnat skapa den där välgenomtänkta duktigflicka-imagen, jag har alltid valt bort lite av det där för att fokusera på det jag verkligen tycker är roligt och viktigt. Jag hinner sällan fika eller umgås med människor på dagarna för jag skriver eller är på föreläsningar eller möten eller håller deadlines då, och jag hatar att prata i telefon med folk och ser gärna vänskapsrelationer som affärsöverenskommelser som jag sköter via sms. Därför sköter jag för tillfället ganska mycket av mitt sociala umgänge i kombination med alkohol på kvällarna, för jag orkar inte annars, jag orkar inte vara både ett socialt omtänksamt humoristiskt gulligt geni och skriva texter som platsar på kultursidorna och samtidigt hålla koll på hur tio olika människor mår och vara smal och välkammad och ha nytvättade kläder och diska,  jag orkar inte, jag kan inte. Jag älskar mina vänner men i den här livsfasen orkar jag bara med alkoholmässigt umgänge med dem, för resten av dygnets timmar är redan inbokade.

Ibland frågar jag min pojkvän hela hela hela tiden om jag är borta för mycket hemifrån eller om han känner att jag försummar honom och hur han mår, bara för att jag är så rädd att verka egoistisk och odräglig. Det känns ibland som ett typexempel på dåligt ofeministiskt beteende taget ur boken Det kallas kärlek av Carin Holmberg men jag dör lite inombords när jag tänker på hur rädd jag är för att vakna upp en dag och inse att ojdå, jag prioriterade visst jobbet framför allt annat och har inga relationer kvar, hoppsan.

come clarity

Och jag känner igen mig i det Elin skriver om att inte förstå vad folk menar när de säger att de är rädda för att göra bort sig på fyllan och råka twittra om det. Jag gör bort mig ungefär var tionde minut, det är en del av min image och mitt jag nu. Jag sätter mig på golvet när jag ska hälsa på piratpartiets ledare och råkar hälla vin i någons soffa och kallar killar jag vill ligga med för ”trivseltjocka” och jag somnar på bordet på redaktionsfesten och jag frågar våldsamt obetänksamt män om vi ska hångla istället för att spela mystisk, jag äter sämre än feta amerikaner i en dokusåpa och jag lyckas sällan uppehålla en image som sval och ointresserad när jag träffar människor jag beundrar karriärmässigt utan kastar mig istället över dem och frågar ”Är du någon jag bör adda på facebook”?

Och det är bara så just för tillfället och jag har gett upp att försöka vara något annat. Vissa hatar det säkert, vissa tycker att det är lyteskomik och vissa har sagt att de älskar mig för det. Jag har slutat att räkna hur många procent av de jag träffar som inte tycker om mig.

Annonser

12 responses to “Offentligt, privat och perfekt

  1. Jag blir lite rädd när jag läser det här för jag tänker att du kanske någon dag får för dig att ändra på dig själv (för andra) och bli duktig och vän och alldeles precis lagom.

    Bli aldrig det! Snälla! Utan att tvinga in dig i något fack eller befästa en viss bild av dig så älskar jag allt jag sett av Isabelle Ståhl so far, kanske just för att du faller av stolen istället för att le duktigt mot förhållandevis viktiga personer och DESSUTOM kan skratta åt det med mig!

    #<3

  2. Det fanns ett tilltänkt tillägg till mitt blogginlägg, som inte passade in. Det blev för mycket risk att jag ställer olika kvinnor mot varandra vilket ALDRIG ens fick snudda vid det när det bara handlar om mina egna tillkortakommanden och dömanden av mig själv och ingenting annat.
    Men du får det här istället:

    ”Är det någon som jag inspireras av så är det Isabelle Ståhl. Hon har, mer än någon annan, bevisat mig för exakt hur bra det kan fungera att vara sylvasst intellektuell, distanserad och och analyserande å ena sidan och å andra sidan släppa kontrollen och ägna sig åt offentlig slapstickhumor och fyllehistorier.
    Jag älskar hur någon som har mer akademisk koll än vad jag någonsin kommer att skaffa mig, som skriver texter som får mig att skrika efter hennes debutroman och som skriver texter i de finaste kultursammanhang samtidigt är hon som spelar in videos om powernaps, däckar över bordet och spiller ris över doktorander. Sluta aldrig vara du, Isabelle. Alla mina kontrollerande nojor behöver dig i mitt fuck you tillbaka mot dem.”

  3. Angående det där med att jobba jobba och vara orolig att man faller in i duktighet: Jag tror man känner det. Åtminstone gör jag det. Jag vet exakt när jag slutar jobba jävligt mycket och plugga väldigt mycket för att jag älskar det, för att det är det här som jag har velat göra i hela mitt liv och det är intressant och istället är mer intresserad av att få höra att jag är duktig och beundrad och få bekräftelse.
    Jag hoppas att du aldrig trillar över den gränsen.

  4. Va?! Therese Bohman var väl verkligen inte någon tönt på gymnasiet. Hon såg lika cool ut redan då.

    Och du är underbar som vanligt!

  5. Jag tycker du verkar bra Isabelle, och du ska vara stolt över dig själv. Jag är övertygad om att jag kommer tycka om dig den dagen vi träffas (inte om, när).

    Du skriver mycket om alkohol, och jag har ingen insikt i ditt verkliga liv, men vill ändå vara snusförnuftig och säga åt dig att ta det lugnt med drickandet. Man fastnar så jävla lätt i en spiral som slutar vara rolig och blir destruktiv istället.

  6. Åhh vilket jätte jätte bra inlägg, jag känner så igen mig! Jag har aldrig heller lyckats vara den mystiska coola intressanta kvinnan. Ett tag kunde jag verkligen gråta mig till sömns över att jag alltid va den ”som är skön att ta en öl med” som en kompis sa en gång, och inte den man blir så där galet kär i och fascinerad av.
    Men det funkar, vi andra helt vanliga brudar får helt enkelt se till att älska oss själva ändå.
    men viss önskar man ibland att man va så där franskt söt?

  7. Du duger bra som du är, tös.

  8. anders, elin, morrica, datalove ❤ och agnes, ja! bokmässan kanske?
    avva: jag vet, har alltid haft en svag längtan till Niotillfem-bloggaren sandra beijers liv.

  9. Jag är på Sardinien och flottar mig då, ”tyvärr”.

  10. Ingen bokmässa i år heller – jobbar.

  11. Pingback: äcklet « Thereses dagbok

  12. Jag antar det är naturligt att ibland vilja vara någon annan, eller åtminstone ha deras egenskaper… men på ett större plan verkar det vara omöjligt att undvika typidealen som man tydligen bombarderas med, både från feministiska och mera Berlusconi-aktiga håll. Men att lägga sig till med en yttre, identitetsfrämmande personlighet är så mentalt krävande att man garanterat mår sämre av det än av allt man kan tänkas få ta om man är sig själv. Förövrigt låter det lite som om du är konstant uppe i varv. Kanske borde dra med polarna till Sardinien och slappa med lite vin och ost istället för till Bokmässan..? 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s