Min Nöjesguidenledare om kvinnlig rädsla

Rädsla är ett mentalt virus

Natthimlen börjar bli skär som roséspya när jag med dansvärk i benen sjunker ihop på Spångatan i väntan på den exceptionellt dräggiga buss 130 mot Lund. Plötsligt kommer en pimpinett liten varelse framtrippandes och frågar mig var mina kompisar är och om jag inte har någon aaaning om vad som kan hända en tjej i malmönatten. Jag surnar till men ler krystat och berättar för henne att jag mår utmärkt bra.

Hur ska tjejer kunna erhålla någon slags känsla av frihet om vi hela tiden varnar varandra för vilken bestraffning som väntar om vi lever som vi vill? Jag är utled på att behöva ingå i något slags gulligt systerskap där man förväntas skydda varandra från farliga människor med snopp. Faktum är att unga män har 73% större risk att råka ut för att bli utsatt för sexualbrott eller våld än unga kvinnor enligt BRÅ. Trots detta finns det få män som varnar varandra för att sitta ensamma på busshållplatser mitt i natten.

Varför finns det ingen kvinnlig motsvarighet till den manliga flanören? Ni vet den där stereotypa livsnjutande playboyen som glider runt ensam mellan bohemiska barer och sover hos en ny kvinnlig vän varje natt. Istället för sådana frihetsarketyper får kvinnor sina livsrum begränsade av skräckpropaganda.

En vän kontrade med att kvinnor kan sätta sig ensamma på en bar medan en man som gör samma sak bara uppfattas som patetisk. Detta överrensstämmer dock inte med min erfarenhet. När jag har gått ensam hem från Babel och blinkat åt killar på gatan har omgivningen ojat sig ljudligt över mitt desperata, ansvarslösa beteende. De har påpekat att en våldtäkt är det mest fruktansvärda som en kvinna kan utsättas för och att det krossar hennes människovärde. Jag har frågat mig om mitt värde verkligen sitter i könet och om jag verkligen måste skydda det som något slags kollektivt kärl för heder.

Jag vidtar inga skyddsåtgärder när jag går hem från Möllan om nätterna. Jag knäpper upp jackan om jag är för varm och jag låtsas inte prata i mobiltelefon om jag känner mig förföljd. Rädsla är ett mentalt virus som vi själva bestämmer om vi vill göra till en epidemi.

Photographer

19 responses to “Min Nöjesguidenledare om kvinnlig rädsla

  1. Vilken fräsig klänning.

    (Jag är nyvaken, räkna inte med kloka kommentarer.)

  2. jag är helt inne på din linje. Att gå runt och vara rädd är ofeministiskt.

  3. Wicky: Att gå runt och vara rädd är mänskligt. Jag ser inte varför man ska vara ideologisk inför sina känslor. Förnuftig, javisst, men ideologisk?

    ”Oh nej, jag är ofeministisk som tar taxi hem istället för att gå…”

  4. Way to go, förresten, Isabelle. Lycka till på nya posten.

  5. Bra skrivet! Kan dock intyga att vi killar är rätt rädda också, och vi intalar varandra det rätt bra vi med. Jag känner inte en enda kille som inte fått oprovocerat stryk på stan. Det sätter lite spår. Men våldtäktshotet måste vara helt sjukt att konfronteras med hela tiden.

  6. om en fitta går omkring med gungande rumpa är hon öppen för allt. med andra ord, hon väntar på att bli provocerad. hon blir missnöjd om knullet inte gav utdelning, och hon blir ännu mer missnöjd om hon inte blir knullad. alltså, en kvinna med fittkort kjol är bara ett oavlönat luder och det retar upp alla välbetalda flator som lever på munnar, anus och snippor.

  7. Bra text! Även om jag kan ha viss förståelse för rädslan. Men riktigt kul blir det då unga män hävdar sin manlighet genom att agera ”beskyddande” över sina flickvänner. Beaktat statistiken kön/utsatthet för gatuvåld, borde det kanske vara tvärtom:-)

  8. Välformulerat!

  9. Rädd på det sättet du nämner ovan orkar jag inte gå runt och vara, då skulle jag säkerligen undvika massa roliga och givande händelser och sammankomster. Jag går runt med en annan sorts rädsla som kan vara precis lika förlamande, men som jag försöker utmana gång på gång på gång.
    Rädslan för vad andra ska tycka och tänka, rädslan för att folk ska titta ner på mig, skaka på huvudet eller skratta åt mig. Rädslan för att skammen ska komma smygande och säga att jag inte beter mig som den fina flicka jag fått höra att jag ska vara. Den rädslan brottas jag med och slåss mot varje dag!

  10. Pingback: Fina flickor | Kaosteori

  11. Hon ser lite småtjock och blekfet ut, på den där bilden. Hon har väl inget att vara rädd för. Skulle vara för sig själv, i så fall.

  12. ”prioriterar bort tentor och gör dem senare om det behövs, eller inte alls.”

    Du verkar ju riktigt störd. Skaffa dig ett riktigt jobb och sluta snylta av mina skattepengar!

  13. men, isabelle, den kvinnliga motsvarigheten finns ju. vi uppmärksammas bara inte. ett fåtal gånger har jag ensam kryssat runt på barer, och ett flertal gånger tar jag hem någon kille bara för natten. en gång åkte jag 130an från lund och i arlöv steg killen som jag satt bredvid av med mig, för det var där jag bodde. det verkar som att det är roligare att snacka om den flanerande mannen och den undflyende kvinnan, än att snacka om den kåta tjejen som flanerar lika bra som vilken jävla man som helst.

  14. visst finns hon, charlotta, men hon _uppmuntras_ inte på samma sätt som män.

  15. Jag är också ofta orolig, eller kanske framförallt spänd och vaksam, när jag går ut. Men våldtäkt är jag inte rädd för, och för det är jag oerhört tacksam. Det är dock en rädsla jag kan förstå, och jag önskar folk på (o)förekommen anledning slapp känna den. Skönt om du lyckats resonera dig bort från rädslan, Isabelle.

  16. en ensam man i en bar är ju bland de coolaste som finns, förutsatt att han behärskar konsten. samma sak gäller en mystisk, ensam femme fatal. även om rökförbudet har gjort det svårare att vara cool ensam

    eller menar din vän mer specifikt de drägfulla, slemmiga typerna som stöter på allt de ser? de är ju alltid patetiska, oavsett vilket kön de tillhör.

  17. Jag ser att trollen hittat hit. Ta det som ett tecken på framgång och inget annat.

  18. Jag instämmer med ovanstående kommentator. På toppen blåser det hårdare. Ju bättre du är desto mer trollar de.

  19. Bra skrivet. När jag var tonåring så gillade jag att ibland gå ensam i skogen. Det var en speciell skön frihetskänsla som ofta infann sig då. En dag berättade jag det för min äldsta faster som direkt såg alldeles förskräck ut och frågade om jag inte var rädd för att möta älgar. Känslan av frihet och njutning hade svårt att komma tillbaka efter det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s