Aldrig fucka upp

DSC01725

De senaste veckorna har glidit förbi i ett värmekvavt rus av socker, vin och adrenalintillförsel när redaktörer velat använda mina texter. på natten drömmer jag om att jag kör bil fort, fort utan att kunna stanna och blir jagad av arga män i traktorer och redaktörer som ropar att jag har glömt deadlines. på dagarna förvirras jag av märkliga tillbakablixtar som både kan vara sådant jag upplevt på fyllan och i drömmar. hjärnan kan inte filtrera.

3448015351_325878239b_o

jag vaknar nästan jämt klockan fem eller sex och kan inte ligga kvar. leds som en insekt till det elektriskt blå dataljuset och börjar skriva. misslyckas fatalt med att diska och torka upp saker jag spiller på golvet och allt annat som krävs när man inte bor själv, får dåligt samvete. försöker kompensera genom att vara rar och älskvärd och känner mig klyschigt otillräcklig.

eftersom skrivandet alltid har varit det roligaste i hela världen för mig (förutom att bli full och att äta) så har jag haft svårt att inse att det faktiskt kan generera inkomst, att jag faktiskt nästan livnär mig på det helt i nuläget. egentligen är det otroligt att kunna tjäna pengar på  att göra något så tillfredsställande som att producera immateriell egendom, att folk faktiskt kan leva på att göra konstinstallationer och musik och texter om artonhundratalsfilosofer.  den kreativa processen är kriminellt härlig, det är verkligen som att föda barn, när man glidit in i skrivflödet så ger varje lyckad formulering en meningsfullhetsinjektion. varje välgjutet ord som man applicerar i textmassan är som en perfekt basgång mot en gitarrslinga som får endorfinerna att ejakulera i blodet. Det känns lite som att äta när man är hungrig. Instant pleasure.

788px-JWW_TheLadyOfShallot_1888

Men långfilmernas dramaturgi har internaliserats i mig och jag tänker hela tiden att jag inte borde känna mig så lugn och nöjd, för när det går som bäst för huvudkaraktären så knackar mördaren på. Att jag måste vara tacksam och strävsam och inte förhasta mig i min glädje, att jag måste böja mitt huvud inför försynen. Dumma amerikanska draman. Det liksom trubbar av en att vara rädd att förlora saker. Oavsett om det är pojkvänner eller frilansuppdrag. Den inkorporerade jantelagen viskar att man inte ska få hybris för att det straffar sig och att man failar om man tror för mycket på sig själv.

Image3

Och då börjar det kännas som att inget är nog, att man måste fortsätta prestera sitt yttersta medan man har det där flytet, för det säger ju alla självhjälpsböcker. Men jag tänker inte göra saker perfekt. Redaktörsjobbet känns som något man borde göra bättre än alla andra någonsin har gjort det men jag tänker göra det bra, inte perfekt. För det är en så typisk duktigflickagrej att inte nöja sig med bra.

Image1

En gång på gymnasiet befann jag mig i emotionell istid och höll på att explodera av frustration hela tiden av allt som jag inte kunde få. En dag åkte vi på studiebesök till en moské i ett novemberdimmigt malmö och lyssnade på en imam. Det var så tyst och stilla därinne och människorna rörde sig långsamt som i en dröm. Imamen sa något om att det var menlöst att leka Gud. Det gick liksom rakt in i mig, plötsligt förstod jag hur det låg till. Det är ingen idé att försöka ha kontroll över allt, för det har man inte. Plötsligt måste tidningen man skriver för göra nedskärningar eller så bestämmer sig den man brukar ligga med för att den inte tycker det är spännande längre. Mycket i livet är kausaliteter som man kan reglera själv, mycket är bara en pinball map.
Hemingway sa något om att allting som vi äger har blivit oss tillskänkt. Jag gillade inte den tanken förut, för nästan allt jag besitter tycker jag liksom att jag har jag hämtat själv, från pojkvänner och lägenheter till krönikörsjobb.  Men samtidigt hade inget av det blivit verklighet om de som bestämt inte gett med sig.

59

Men jag tycker att man måste kunna ha förväntningar även om de kanske inte alltid uppfylls. Man måste få känna sig glad och hybrisberusad och bäst i världen ibland. man känner sig ju värdelös minst lika ofta i den här hemska och härliga branschen.

348711113_8c016e06e2_o

Elin har precis skrivit ett superbt inlägg om liknande känslor, det fick mig att våga posta det här utkastet.  olikt markus krunegård tror jag faktiskt inte att tacksamhet alltid är svaret. Man måste kunna känna sig förtjänt av det man gör utan att hela tiden böja sitt huvud i ängslig underdånighet inför de höga makter som tillskänkt en möjligheten att göra det man älskar. Man måste tillåta sig att inte hela tiden vara rädd för att förlora allt, man vågar ju inte vara glad för det man uppnått då.

ibland tänker jag att det är en svår balans mellan att inte underskatta sin förmåga att skapa sig själv och att släppa kontrollen.  kanske handlar livet om att lösa problemet som ligger framför en just för tillfället. kanske borde man bara försöka ta en dag i taget.

Annonser

17 responses to “Aldrig fucka upp

  1. Väldigt fint inlägg. Tack!

  2. Mycket bra skrivet. Skönt att läsa nåt som stannar kvar en stund.

  3. Briljant, sweetheart. Man ska inte vara tacksam för att andra människor inser ens kvaliteter. Det är svårt att undvika, men i längden är det en förgörande känsla.

  4. Oj, oj, vad den träffade.

  5. Du har sannerligen flera strängar på din lyra, Isabelle. Eller ska man kanske säga åldrar? 14 då du spiller rödvin i soffan, men vis som en pensionär på bloggen. Tack för en träffsäker text.

  6. Ja. Jisses. Mycket bra.

  7. Fan, du hittar precis rätt ord. Tack!

  8. tack tack fina ni. jag blir alltid lika förvånad när det visar sig att jag inte är ensam om känslorna jag osäkert förevigat i texter som jag knappt vågat publicera.

  9. Bra text!

    Och jag måste fråga dig – bilden med den gyllene fågeln – var kommer den ifrån? Jag hade nämligen en favoritbarnbok när jag var liten där de red på en varg och letade efter denna fågel. Jag minns dock inte vad den heter och det var en sönderläst biblioteksbok så jag får inte tag på den. Men jag vill! Ha köpt en massa böcker på måfå men hittar den inte.

  10. jag tror att det är fågel fenix, hon som återföds och har helande tårar. vet tyvärr inte vem som har skapat bilden, hittade den på axess hemsida, de hade Tema ryssland för ett tag sedan och accentuerade det med fenix.

  11. Det är inte fågel fenix, det är eldfågeln. Annan historia. Finns bland annat som balett: http://sv.wikipedia.org/wiki/Eldf%C3%A5geln_(balett)

  12. Sjukt bra text, Isabelle!

  13. Jag håller med dig, Isabelle. Jag vägrar gå runt och bara vara tacksam hela tiden. Men tack för den här texten. Tack tack tack.

  14. OMG… jag blev alldeles tårögd… så vackert!

  15. det du skriver är fantastiskt men hur finner man egentligen ett passionerat förhållande till något? jag ligger på soffan i min kompis rum och lyssnar på foreigner i wanna know what love is och jag tänker på scenen i fucking åmål när dom rymmer till stockholm och jag funderar varför jag inte rymde längre än till stockholm och förundras över hur naturvetenskapen och i förlängningen datavetenskapen lyckades fånga mig när jag inte ens bryr mig ett skvatt om den (åtminstone inte dess konsekvenser), om jag vore lite fulare skulle jag säkert vara fruktansvärt ensam men jag är ju ganska snygg och folk säger ofta att jag är duktig trots att jag inte anstränger mig speciellt mycket, lyssnar vidare på slowdive (sentimental fåntratt som jag är) och inser att om jag hade skärpt mig med musiken så hade jag antagligen kunnat producera något som är rätt bra, men mitt största komplex är litteraturen, och där får jag eviga slag på fingrarna, för jag saknar till synes den talang som krävs för att avsluta en mening, på samma sätt kan jag inte heller avsluta en bok, eller ett resonemang. jag vet ungefär vad som är viktigt. jag vet att filosofi är självhjälp, jag är inte rädd förr varken feminism eller socialism. jag undersöker gärna allt som går att undersöka. jag har ett gott estetiskt sinnelag och förstår min samtid mer än många jag känner. jag har framgångsrika vänner men det är något jag sällan reflekterar över. om jag skulle ha högre tålamod skulle jag antagligen hålla böcker och historieberättande som det vackraste i världen. men jag är rätt så tålamodsfattig och därför kapitulerar jag till koden, jag menar, bara en rad syntax och ett omedelbart resultat. väldigt likit kokain som jag i teorin beundrar men i praktien avskyr.

  16. anna, många jag vet känner igen sig i det där. kanske kommer den där längtan efter att verkligen göra något av de vaga drömmarna av ett stort hål i tillvaron. så började det för mig, så på ett sätt var det väldigt bra att jag växte upp i ängelholm. viljan att skapa genererar ju ofta lika mycket smärta som njutning, så på det sättet är det skönt att inte veta vad man vill göra.

  17. Fint skrivet! Håller med om tacksamheten, inte ska man hela tiden gå runt och vara tacksam. Jag tror varje ålder har sina insikter och rytmer. Som ung tror jag på hunger och passion. Men det är som du säger, man vill ju uppskatta det goda utan att stagnera, vara nöjd men samtidigt sträva framåt. Det är väl där dragkampen står.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s